Bildens betydelse för barn

Vad har bilder för betydelse för småbarn?

Jag tror att ett sunt förhållande till bilder hjälper dem att beträda tröskeln till språket, till begreppen.

Samtidigt kan Tv-bilder och andra starka intryck i miljön vara skadliga i omåttliga proportioner, där behövs de vuxna för att skärma av barnen och skydda dem ifrån alltför många intryck.

Frågan är hur mycket vi vuxna är medvetna om bildens-intryckens betydelse som översköljer våra barn idag?

Är det inte så att bilder genom tv-n, videon, datorer lägger sig som "smog" i våra barns vardagsliv?

Frågan är om vi har ork och kraft att istället för att knäppa en knapp på någon maskin, sträva efter den mänskliga kontakten, spela ett spel med dem eller göra något praktiskt arbete med dem?

Jag tror att dagens barn har en oerhörd flexibilitet vad det gäller att handskas med intryck och oftast klarar de av mycket av olika sorters bombarering av "bild och ljudsvärmar".

Men efter många års erfarenhet som pedagog ser jag ett allt starkare samband mellan mediernas intågande i våra hem och barns ovilja att lyssna på sagor och följa berättelsens gång genom att kunna skapa egna bilder.

Barnens fantasifulla skapande lek håller på att förvandlas och ersättas med "springa av sig" stunder på morgnarna. Lekens kvalité håller på att utarmas och får en allt mer stereotyp karaktär, där barn inte klarar av att leka fritt, utan behöver härma olika tv-figurer, ännu värre att försöka efterlikna och härma datafigurer.

Barnens förmåga att kommunicera på lagom hög volym ersätts med skrik av olika slag. Det sociala samspelet förändras markant om ett barn får möjlighet att istället för mänsklig kommunikation föra en "sken- kommunikation" med en apparat.

Frågan är vad vi pedagoger kan göra utom att informera våra föräldrar på olika sätt om dessa samband och hur vi tycker att barns beteende förändras?

Som vikarierande förskollärare upplevde jag starkt, att konflikterna på förskolan handlade oftast om det, att barnen i alltför stor utsträckning tittat på tv dagen innan. Måndagar är oftast "bearbetnings-dagar", de flesta av barnen kommer med sina upplevelser som är oftast mediarelaterade.

Det kan orsaka, att jag inte ens kan fånga barnens intresse och de förmår inte att lyssna på varandra.

Till slut fick jag inse: om jag inte kan fånga deras intresse måste jag ändra taktik! 

Jag började förstå att barnens vistelseinnehåll på hemmaplan kan jag inte påverka i så hög grad som jag önskar, men deras vistelseinnehåll på förskolan kan jag styra!

Jag fick hela tiden tänka igenom vilka sagor, dockspel som var lämpliga för den givna barngruppen. Hur jag skulle utforma samlingen med sånger, verser som kunde passa i olika barngrupper.

Jag började granska mig själv. Har jag verkligen gjort det, som barnen förväntade av mig? Jag insåg ganska snart, att glädjen vi upplevde tillsammans hade en avgörande roll, det kan inte ersättas av vackra ramsor. På det sättet väckte jag även barnens intresse, de började bli nyfikna på vad som kommer att hända, ju mer de lärde känna mig.

 Det var då jag började helt spontant berätta på samlingen om mig själv som barn. Det blev helt tyst en stund då jag lyckades med att berätta om händelserna bildartad.

Med hjälp av min självbild som jag kunde förmedla till barnen upplevde de en uppriktig, sann vuxen som inte bara ville överföra sin egen vilja, utan en vuxen som ville ge sig själv med alla fel och klantigheter vad man än kan tänka sig ha och det älskade barnen!

Mina bästa läromästare på min väg var barnen under dessa år då jag var vikarierande förskollärare i 6 grupper.

Jag känner stor tacksamhet för de åren då jag kunde se olikheter och gemenskap på ett översinnligt plan, därför att jag lät mig ledas av deras frågor.