Storstädning på waldorfförskolan

Semestertiden är över och jag är på väg hem efter en storstädnings dag med föräldrarna på förskolan.

Ryggen knakar, benen värker och jag känner mig härlig trött! Jag är glad, utvilad och omtumlad i kroppen på ett och samma gång.

Jag börjar undra över det om alla andra kände likadant?

Eller är det bara jag som håller på att åldras och kroppen börjar säga ifrån och förresten börjar jag bli allt mer sentimental.

Det har varit en intensiv dag på förskolan, alla föräldrar som kunde komma deltog i storstädningen av huset. Vilket innebär att alla vrån vänds ut och in, dammråttor jagas bort, mattorna piskas och borstas, fönstren putsas, möbler flyttas och torkas, matborden skuras och oljas in senare.

Alla har egna knep och föreställningar om hur en ordentlig städning ska se ut. 

Några av de nya föräldrarna känner sig lite vilsna först, men så fort vi börjar äta lunch lägger sig oron och osäkerheten. 

Man kan rådfråga varandra, berätta om sitt barn och överhuvudtaget inleda samtal kring det som kommer att hända på förskolan. Föräldrarna vars barn har precis börjat i skolan berättar om sina tidigare erfarenheter om förskoletiden och småbarnsföräldrarna lyssnar med stort intresse. 

Jag kommer så väl ihåg själv, när mina egna barn var små, hur avlägset deras skolgång kändes och hur min osäkerhet har lagt sig ju längre jag har vistats bland dessa "gamla föräldrar" på förskolan.

Utöver en ordentligt städpatrull som sveper över i huset, händer det också att vi långsamt börjar uppleva hur glädjen sprider sig i rummet och hur lätt vi kan skratta åt varandras städrutiner eller något annat. 

Vad är det som gör oss så glada egentligen?

Kanske det, att vi möter varandra utöver våra invanda frågor: "Hur vädret är, hur man mår osv..." Istället tar diskussionen en annan synvinkel: - "Om du använder stegen kan jag låna den efter dig?" - "Förresten vart går ditt barn, hur gammalt är det? Kan du hjälpa till med dammsugaren sedan?."..

"Vad trevligt att du ska börja här också osv..."

Mellanmänskliga relationer frodas i ordets vidaste bemärkelse på dessa storstädningar.

Vi är tillsammans. Vi är några viktiga personer som har möts för att utföra ett arbete och det är just det som präglar vårt sätt att närma oss till varandra. 

Jag börjar undra över det varför är det så mycket lättare att inleda en diskussion med varandra om man håller i en torktrasa? 

Är det för att vi blir jämbördiga, likasinnade och lite "galna waldorf-entusiaster"?

För vilken vettig människa kan tänka sig att offra så mycket av sin lediga tid på en söndag förmiddag efter semestern, vilket många föräldrar gör på vår förskola och de gör det med glädje.

Men slutar städningen här? Ah nej! 

Vi pedagoger sätter igång med allt som är kvar: tvätta och stryka gardiner och sätta upp dessa. 

Tvätta av alla kvarvarande möbler och leksaker och olja in allt. Tvätta lampskärmar och stryka dessa. Barnens lekskynken, dockkläder och i princip allt i lekrummet genomgår en förvandling och skiner när barnen anländer på första lekskoledagen.

Rummets alla hörn skuras och detta arbete kan pågå i 2-3 dagar innan barnen startar med sin inskolning. Är jag trött ibland? Ja!
Värker det i kroppen? Ja! 

Gör jag det med glädje! Ja! 

Varför gör jag detta egentligen? 

Därför att jag är waldorfförskollärare och är funtad till att plåga mig själv med uppgifter? Nej!

Den viktigaste motivationen är för mig, att känna vördnad. 

Vördnad inför barnen som ska vistas i denna behagliga miljö. Vördnad inför föräldrar som ska ta del av denna och vilka kommer att fortsätta att vårda dessa möbler, utrymmen och kommer att fortsätta att sätta sin prägel på genom städningen i huset.

Dessa kvaliteter av delaktighet i arbetet lämnar goda spår i vår omgivning, kring barnens hölje.

Vi lever i en tid, då man kan anlita städhjälp för liknande uppgifter.

Visserligen skulle man kunna nyttja dessa tjänster och spara in på annat håll, men skulle en städfirma veta hur jag vårdar om mitt rum och barnens leksaker? Skulle de känna samma värme genom att hålla i leksaksbilarna och skura golven som våra föräldrar gör? Knappast.

Förresten så har vi redan provat denna metod en gång och vet, att resultatet var långt ifrån så rent när våra föräldrar var delaktiga i städningen.

Jag är kanske gammalmodig, men någonstans känner jag, om jag vårdar rummet som vi gemensamt vistas i med barnen, så kan de kanske känna min kärlek till omgivningen.
Småbarn är mycket tacksamma över det vi gör för dem och det uttrycker de med glädje på uppropsdagen:
- "Det var min pappa som piskade mattan, mamma har spolat alla korgarna med vatten osv..." - de berättar ivrigt för mig om allt som de har hört hemma.

Vår förebildliga hållning kommer att påverka även barnens relation till rummet och till leksakerna.