Martinlegendens betydelse i vår tid...

Tankar kring Martinlegendens betydelse i vår tid - Ideal och verklighet:

Lykfesten som tradition kommer från Tyskland, lykktåget går genom städerna, byarna. 

Barnen sjunger st. Martinsången och stannar vid husen och får godis eller frukt. 

Sagan om lysmasken som vi berättar på vår lyktfest är skriven av Britt Sörgarde, ger en annan bild av tillvaron, nämligen att förana småfolksfarfar och småfolket i skogen, vilken förbinder oss med den svenska folktraditionen. 

Den stora bilden som vi kan greppa lättast är högtiden för våra bortgångna: Allhelgonahelgen, som härstammar ur den kristna traditionen. 

Vi tänder ett ljus vid graven, tänker på de som har gått bort. Denna högtid infaller innan St Mårtendagens helg. Bilden som barnen kan lätt ta till sig finns i sagan om lysmasken:

”Det var vid den tiden när alla blad och blommor har vissnat, och alla frön sover sin vintersömn. Jorden håller på att frysa, för snart skall bli hård som is. Många djur sover i sina varma iden...det var då en gång om året, när småfolksfarfar begav sig till den stora eken. Där samlades alla bland småfolket i den stora salen, för att berätta om hur året har varit och för att träffas...”

På morgonen tänder jag brasan i kakelugnen och berättar om St. Martin för barnen. ( Se tidigare inlägg.)

Sent på eftermiddagen vandrar vi med våra lanternor upp till skogen och där berättas sagan om småfolksfarfar.

Martinlegendens betydelse ur barnets perspektiv:

Småbarn har den delande gesten oftast helt naturligt i sitt inre. 

Samtidigt som de brottas med det, att övervinna begäret ibland, då försöker ta saker ifrån kamraten. Deras viljeuttryck visar tydligt, att de befinner sig i begärstadiet. 

Vid konflikter märker jag ofta, att de förstår direkt vad jag syftar på, hur de kan göra, att båda kan ha samma sak, och de ångrar sig när de gör avsteg ifrån idealet.

Martin ger halva sin mantel till tiggaren, varken mer eller mindre! 

Det är en stark bild som barn kan ta till sig symboliskt, man behöver skydda sig, behålla något utav sin egen kraft. Det kan vara så, att barn behöver kämpa med, att våga öppna sig inför andra människor, de känner intuitivt, att det är ett sätt att behålla det skyddande, egna höljet.

Föräldraperspektiv: 

Innerst inne vet vi alla dessa kvalitéer, att hjälpa andra, dela med sig är mycket viktiga egenskaper även för vårt eget välmående.
Legenden tar även upp en mycket viktig aspekt: 

”Det du gör för andra, det gör du för mig..” - alltså för oss till det översinnliga skeendet. Det är viktigt att tänka på, att ge kan även betyda att ge en kram, skicka goda tankar och inte enbart föremål.
När vi ger utan att förvänta oss något för det, kan vi erfara det osjälvsika givandets gest, som kan ge en euforisk känsla i vårt inre.

Det är viktigt att ge mycket kärlek till sitt barn, för att det skall klara sig senare i livet, men hur är det då om vi känner oss utmattade och uttömda på krafter?

Småbarn har en benägenhet, att ta mycket kraft, kräver vårt närvarande och uppmärksamhet. Det är viktigt att tänka på att vi vuxna behöver också få stunder på dagen, då vi umgås med oss själva, slappnar av en stund, samlar tankarna. Denna stund kan även göras i barnens närvaro! Då vi utför något praktiskt arbete och barnet, barnen leker vid sidan om. Begreppet medveten närvarande syftar till det, att fördjupa oss i det vi gör och på det sättet finna ro och kraft i vårt inre. 

Känner vi oss helt utpumpade på krafter efter en jobbig arbetsdag, då är det bäst, att vi berättar ärligt för våra barn, de brukar acceptera det, att man är trött, man orkar inte just nu.

Vi lever i en tid då valmöjligheterna hopar sig på och lockar oss hela tiden ifrån vårt mål. Vi står inför olika val stora som små. Det är viktigt att vi genom vår förebildliga hållning låter våra barn utvecklas.

Användandet av nya tekniker skulle egentligen ge oss tid, men de har blivit våra tidsslukare. 

Legenden om Sankt Martin är en stark berättelse om att söka balans i livet och kan ge en fin vägvisning för våra barn.

Pedagogiskt perspektiv:

Mitt högsta pedagogiska mål är, att de barnen jag har tagit hand om, någon gång i sitt liv skall finna kraft och mod omedvetet eller medvetet av det jag har sagt, eller gjort. 

Vilket är ett mål som sträcker sig långt över alla föreskrifter vad det gäller läroplanen.

Som förskollärare har man en fantastiskt möjlighet, att få tillåtelse till det, att blicka in i varje familjs liv. 

Vilket är även nödvändigt, eftersom på det sättet kan vi lära känna barnens livsvillkor i den närmaste omgivningen.  Det är oerhört viktigt för mig att denna kunskap skall jag ta emot med vördnad och ödmjukhet, att ställa mig till förfogande i den mån jag kan.

Jag måste själv hitta balans i mitt inre och jag kan bara må bra om denna hjälpande gest kan jag utstråla även till min egen familj. 

Den goda kampen som pågår i vårt inre:

” Den goda kampen är den som vi utkämpar för våra drömmars skull. När de med sin fulla kraft spricker ut inom oss - i ungdomen- då har vi mycket mod men har fortfarande inte lärt  oss att kämpa. När vi till slut lyckas lära oss kämpa har vi inte samma mod att ge oss in i kampen. Därför vänder vi oss inåt och kämpar mot oss själva, och blir vår egen värsta fiende. Vi säger att våra drömmar var barnsliga och svåra att förverkliga eller föddes innan vi visste hur hårt livet var. Vi dödar våra drömmar för att vi är rädda att utkämpa den goda kampen.” (Paulo Coelho: Pilgrimsresan)

Återblick på lyktfesten - Martinlegenden

Varje lyktfest har en särskild karaktär, i år kunde vi njuta av en stjärnklar himmel, vi slapp regn och blåst.
Vandringen med våra lyktor förbereddes noggrant. Föräldrarna hjälpte till, att tillverka de på föräldramötet och barnen förbereddes genom sånger. Stämningen höjdes ju närmare vi kom till lyktfest dagen.
På morgonen brukar jag tända brasan i kakelugnen och båda syskongrupperna samlas kring elden. Jag berättar om ST. Martin...

För länge sedan levede i ett annat land långt härifrån, i Pannonia en riddare och hans hustru. De fick en son, som de gav namnet Martin. 

Av sin fader hade Martin fått modet och av sin mor det goda hjärtat. Martins pappa var riddare och deltog i många strider i kejsarens armé.

Som liten fick Martin följa med sin far och se på riddarnas hästar, rustningar och fanor.

Han tyckte mycket om djur och lekte gärna riddarlekar med sina kamrater. 

När Martin blev större:

Hans far ville att Martin skulle bli riddare och tjäna kejsaren när han blev stor.

När Martin blev äldre blev han en av kejsarens riddare, som hans far hade önskat. Han fick rustning, mantel, svärd och en ståtlig vit häst. Han hade också en egen tjänare som skötte om Martins häst och rustning. Ibland såg man Martins tjänare med en lykta i handen gå till stallet och sköta om hans häst.

När Martin var ute och red med sin häst överraskades han av ösregnet och han sökte skydd och sprang mot en port och klev in i en kyrka. 

Han har aldrig tidigare hört talas om Gud, och när han lyssande på prästen greps han av en stark känsla och han kännde att han hörde dit. Från den dagen ville han inte längre strida, han ville inte lyfta sin hand mot någon annan.

Martin blev en mycket god och sann människa och omtyckt av sina riddarkamrater.

Tiggaren:

En dag befallde kejsaren att riddarna skulle draga ut i strid mot fiender som närmade sig deras stad. 

Hans tjänare kom fram med hästen och Martin förstod, att han skulle vara tvungen att följa med ändå. Det var en kall novemberkväll och en isande vind blåste och det var till och med kallt för korparna att flyga.  

Han red sist och när han kom till statsporten fick han se en gammal fattig man i trassliga kläder stå och huttra och frysa och be om mat. Martin stannade sin häst, steg av och gav mannen av sitt bröd, tog av sin röda mantel och med svärdet klöv han manteln i två delar, den ena delen gav han till den frysne mannen och den andra delen av manteln svepte han om sig självt. Sedan red han iväg i sporrsträck. Han hade så brått att han ej hann höra mannens tack.

Det blev mörkt och riddarna slog läger nedanför en kulle. Samma natt fick Martin en dröm, han hörde att någon ropade hans namn och fick se två änglar komma svävande ner till honom bärande på hans halva kappa. 

Bakom de visade sig tiggarens ansikte, men nu lyste han som solen och betraktade honom med strålande ögon. 

Han började tala: - Det var jag som var den fattige mannen, det var mig du hjälpte. Allt vad du gör för en annan människa gör du för mig, och så försvann ansiktet.

Då bilden försvann var det för Martin som om det varma solskenet sänkt sig ned och tagit boning i hans hjärta för att aldrig mer slockna.

Martin berättade för de andra riddarna om sin upplevelse och sa att han inte ville strida utan tjäna Gud. De hånade honom då och sa att han var feg. 

Om det var så de trodde, ville Martin draga ut ensam och utan svärd för att möta fienden.

Oförskräckt och med ett kors i handen red Martin för att möta fienden som vid åsynen av den ensamma riddaren med korset vek undan och drog sig tillbaka.

När kejsaren fick höra att Martin ensam besegrat fienderna blev han mycket hyllad. Trots övertalningar att stanna hos kejsaren lämnade han kejsarens armé och ville ej längre vara riddare.

I många år hjälpte Martin människor i deras nöd.

När prästen dog ville folket ha Martin som ny präst, men han trodde inte att han dög till att vara det, han tyckte inte att han var tillräckligt from och god. Men folket gick för att hämta Martin till kyrkan. Han hade dragit sig undan och gömt sig. 

De sökte efter honom och hittade honom på en gård, eftersom det var förskräckligt oväsen i ett gåshus. Då anade folket oråd och gick in i gåshuset, där de fann Martin och förde honom till kyrkan. 

När han såg att så många ville ha honom till präst, lät han sig övertalas.

Han stannade inte länge i kyrkans tjänst utan byggde ett kloster utanför staden, dit sökte sig många fattiga och sjuka människor.

För alla var Martin som en broder. Och då han varken hade kappa eller ägodelar att skänka bort, gav han sitt hjärtats värme som gåva.

Efter sin död blev han förklarad som helgon, och kallades som den helige sankt Martin.

Läsplattans lansering och effekterna av dataspel

Många kommuner har fallit in i den så kallade bring your own device-trenden och börjar öppna för att låta eleverna ta med sina egna prylar – mobiler, datorer eller plattor.Segertåget fortsätter i skolorna

Av Karin Lindström | 

Surfplattor har blivit en riktig favorit för skolorna. 94 av Sveriges 290 kommuner har något projekt på gång och det är framför allt de mindre barnen det handlar om.

Knappt två år efter att Ipad lanserades i Sverige, uppger en tredjedel av kommunerna att de har något projekt med surfplattor, eller lärplattor som de kallas i skolvärlden, på gång. Det framgår av den interaktiva karta över skol-it-satsningar som stiftelsen Datorn i Utbildningen lagt upp och där kommunerna själva kan lägga in sina satsningar.

Atea, som är den största leverantören av elevdatorer och lärplattor till skolan, räknar med att det totalt levereras 40 000 plattor till den svenska skolan i år.
Ipad dominerar bland de surfplattor som skolorna köper. Nu kommer ytterligare ett alternativ, Ipad Mini, som inte bara ska vara mindre utan även billigare med ett pris på strax under 3 000 kronor.

Petter Andersson, som ansvarar för Ateas försäljning till skolan, tror att en annan lansering blir betydligt viktigare för skolorna:

– En mindre platta är inte nödvändigvis bättre för små barn, då blir apparna de ska trycka på mindre. Däremot ska det bli väldigt intressant att se vad som händer när Windows 8 lanseras och vad det betyder för skolornas val av surfplatta.

Plattorna har också förändrat mönstret för pedagogiska it-satsningar i skolan. Tidigare har det satsats på äldre elever, men när det gäller plattorna är det förskolan och upp till årskurs sex som är i fokus.

– Tidigare var tanken att det krävdes mognad för it i skolan. Nu är det snarare tvärtom, att det ska satsas på de små och sedan byggs digital kompetens upp över tid, säger Sandra Wissting, affärsutvecklare på Atea.
Trots att intresset för plattor i skolan är på topp så är det fortfarande stora skillnader mellan kommunerna konstaterar Peter Becker på stiftelsen Datorn i Utbildningen.

– Även om några släppt på bromsen för breda genomgripande satsningar inom it i skolan så står det helt stilla i andra kommuner.

Tvångsomhändertas för sitt dataspelande /Metro.

En 16-årig pojke tvångsomhändertas efter att föräldrarna misslyckats med att begränsa hans omfattande dataspelande. Förvaltningsrätten klassar dataspelsmissbruket som ett ”socialt nedbrytande beteende”.

– Om ett dataspelande gör så att personen försakar allt annat är det att jämställa med ett missbruk, säger Ola Brändström, rådman vid Förvaltningsrätten i Malmö.

I domen framgår det att pojken reagerar mycket kraftigt då föräldrarna försökt begränsa hans tid vid datorn. Konflikterna har gått så långt att pojken fysiskt gett sig på pappan och polis har vid ett flertal tillfällen kallats till familjens bostad. 

De sociala myndigheterna kom i kontakt med familjen redan förra året efter att pojken visade upp ett dåligt psykiskt hälsotillstånd och hade en ”icke fungerande dygnsrytm” till följd av dataspelandet.

– Det måste gå väldigt lång innan man klampar in med ett LVU till följd av ett sådant problem. Ser man däremot att det finns en tydlig risk för den unges hälsa och utveckling och om han suttit vid datorn dygnet runt i flera månader kan det vara motiverat, säger Brändström.

De sociala myndigheterna försökte till en början att bistå familjen med frivilliga insatser, vilka misslyckats. Föräldrarna anses sakna insikt och strategier för att handskas sonens problematik och Förvaltningsrätten gör bedömningen att pojken därför bör omhändertas. 

Sextonåringen själv anser att han inte är dataspelsberoende.

”Bör bli en egen diagnos”

Legitimerade psykologen Owe Sandberg är en av landets främsta experter på spel- och nätmissbruk. Han kontaktas så gott som dagligen av förtvivlade föräldrar som inte vet vart de ska vända sig med sina dataspelsberoende barn:

– De sociala insatserna mot dataspelsberoende är bedrövligt dåliga, föräldrar har ingenstans att vända sig.

De flesta som kontaktar Sandberg är föräldrar till 16–17-åriga pojkar vilka hoppat av gymnasiet till följd av sitt dataspelande.

– En del har en magisk föreställning om att de ska försörja sig på detta, de har tappat all balans i livet. Det är inget fel på killarna, men de måste hitta rätt kanal att engagera sig i, säger Sandberg.

Sandberg är kritisk till att myndigheterna inte tar problematiken kring dataspelsberoende på allvar.

– Jag har uppmärksammat Socialdepartementet på att det bör bli en egen diagnos. Belöningssytemen är lika för World of Warcraft som för narkotika.

2012.10.24.

Kära Småbarnsföräldrar! 

NU har ni fått tillräckligt med argument! Vilken väg väljer ni för, att ert barn skall känna sig tryggt och balanserad i framtiden?

OBS! 16 åringen som nämns i artikeln har inte haft surfplatta , när han var liten!  

Experimentet med våra förskolebarn fortsätter ändå!

Atea är ett företag inom IT-infrastruktur. Atea är Nordens och Baltikum största och Europas tredje största leverantör av IT-infrastruktur. Under 2011 var omsättningen 23 miljarder kronor. Med sina över 6000 anställda är Atea representerat i över 80 av de viktigaste städerna i Norge , Danmark , Sverige , Finland , Litauen , Lettland och Estland . Koncernen är noterad på Oslo-börsen under symbolen Atea. Bolaget har ett heltäckade erbjudande inom it-infrastruktur, såväl produkter, lösningar, konsulttjänster som outsourcingtjänster. Dom har sitt moderbolag i Oslo och är noterat på Oslobörsen. Företaget bildades 1968 och blev noterat på Oslobörsen 1985.

Läsplattans intågande på förskolan! Har barnen blivit ett forskningsobjekt?

Läsplattans intågande på förskolor! Har barnen har blivit ett forskningsobjekt?

Jag följde med i Debatten på SVT , den 18. oktober med häpnad. 

Aldrig tidigare har det experimenterats så mycket med med barn som i det senaste decenniet. Utbudet av tekniska prylar snärjer in sig i våra vardagsliv i så hög grad, att de flesta föräldrar har slutat fundera över vad som är vettigt för småbarn, att syssla med?
De följer med i strömmen och tror att man är gammalmodig, om man inte ger en läsplatta som lekalternativ till sina barn.

I programmet talades det också om vilka farhågor hjänforskningen visar kring barns mediakonsumtion. Argumentet viftades bort av hängivna användare. Men vilka företag, spelbolag som står bakom lanseringen?

Jag önskar en rejäl granskning i ämnet av media. Det är inte längre viktigt för mig, att veta om det är bra eller dåligt, att använda läsplattor. Jag vill hellre veta, vilka företag som lanserar dessa till svenska förskolor, för att vinna ett nytt marknadsområde?
Vad har kommunen för skyldighet i frågan? Tänker man köpa in "läsplattan som extra fröken"? Det är förmodligen mer lönsamt än att anställa extra personal vid behov.
Användningen av läsplattan kan undergräva en grundläggande behov hos alla barn i förskoleålder, nämligen att bli sedda, älskade och bekräftade?

Barns lek och kreativitet i den reala världen kommer att ersättes med mediakickar i den virtuella världen. Vilket är enligt många är också lek, dock vore det bra att förstå, att barn i förskoleåldern och speciellt under 3 årsålder, behöver BEGRIPA sin omvärld.
Ett litet barn behöver bokstavligt talat suga i sig lekmaterialet, föremålet i sin närmaste omgivning. Det stoppar in allt i sin mun för att utforska det. Ettåringen behärskar pincettgreppet, ställer sig upp och känner sig som härskare över tillvaron.
Vid tvåårsåldern utforskar barnet sin omgivning genom att ställa frågan "Vad är det?"-  i den fasen tyckte Anita Schulmann, att man kan introducera läsplattan. Peka på skärmen och ge namn till föremålen. Skillnaden är att, skärmen saknar en tredimensionell sinnesupplevelse, och stimulerar inte på samma sätt som när man håller i en riktig boll, eller håller i handen en gul skynke.
Barnet BEGRIPER tingen och kopplar ihop sinnesupplevelsen med tanken.
En boll utforskar man genom att rulla den till någon, en gul färg kan ge olika sinnesupplevelser genom den skiftande färg och formupplevelsen.
Den tredimensionella skillnaden kan man säkert överbrygga i framtiden med hjälp av hologram.

Vid treårsåldern ställer barnet frågan om: "Varför?" I det stadiet tyckte A. Schulmann, att det var bra, att barn sökte kunskap ute på nätet, ex. se samma inslag 100 gånger om astma.
En sak har hon glömt bort igen, att titta på samma bildsekvens är en mycket stark prägling, inte kunskap!
Vanligtvis söker sig barnet kunskap genom sin fråga: "Varför?"-  och då är det bra, om det finns någon vuxen som det kan relatera till och kan svara på frågan. Den första frågan kan väcka nya tankar och nya idéer.
Jag skulle vara nyfiken om en treåring överhuvudtaget ställer en fråga om astma, om det inte har någon i sin bekantskap som har den sjukdomen.
Återigen, om vi skall fokusera på treåringens nyfikenhet i första hand, låt den få ställa sin fråga och bombardera det inte med bilder på en fråga som det har inte ens ställt!

Eftersom den tekniska utvecklingen fortgår kommer hela tiden nya lösningar som kan underlätta vår tillvaro, vilket är helt nödvändigt. Det enda jag motsätter mig för är ÅLDERN PÅ BARN!
Vid vilken ålder lämpar sig tekniska prylars användning för barn?
Hur kan de utforska världen och det egna kroppen på bästa sätt? Genom reala upplevelser eller genom cybervärlden?
Hur mycket vi vrider och vänder på problematiken, är det ett faktum att barns utveckling genomgår 3 olika steg: GÅ, TALA, TÄNKA!
Frågan om läsplattans berättigande handlar inte om generationsproblem, det har samband med barnets fysiologiska utvecklingssteg!

En annan fråga som togs upp i debatten var, att det handlar om en halvtimme på morgonen och på kvällen, det är väl inte så farligt? Men 1 timme om dagen i ett barns perspektiv, som hinner umgås med sina föräldrar högst några timmar om dagen gör mycket skillnad! (Jag antar att barnet går på förskolan, eftersom hennes dotter var 1,5 år gammal.) Förskolans användning av läsplattan räknades inte ens med i tidsperspektivet.

Dessa IT-tjänster möjliggör även, att frågan om hur många barn får vistas i en barngrupp och hur många vuxna som behövs i barnets närvaro, trängs undan.
Kan det vara ett framtidsperspektiv för oss förskollärare, att IT kunniga skall undervisa oss i datakunskap?
Bör vi inte ägna oss åt den viktigaste uppgiften, att fördjupa oss i kunskapandet om barns olika psykosociala behov?

Allt fler barn har problem redan idag med matintag, sociala relationer och sömn.
Många gånger visar det sig också, att dessa barn har även en utbrett mediaanvändning:
De tittar på bildsekvenser vid intaget av mat,. De kan ha svårigheter i koncentrationen, som visar sig tydligast i förskoleåldern i sättet, hur de interagerar till sin omgivning.
Den viktigaste orsaken till att höja vår röst för barnets hälsa är, att barns sömn påverkas av medianvändning, vilket i sin tur leder till högre stressnivåer.
Det är på tiden att det införs en oberoende, granskande journalistik i ämnet: Barn och medianvändning! Flera länder i Europa och även i USA satsar på oberoende forskning, hur ligger det till i Sverige?

Det är på tiden att vi förskollärare höjer vår röst mot "medialiseringen" på förskolan! 
Det handlar inte om generationsproblem såsom det har lyfts fram i debatten, det handlar om en moralisk gest gentemot barnet. Om inte vi förskollärare slår vakt om barnets hälsa, vem gör det då?


Hela läsplatta historien påminner mig om, sagan om Pinocchio, hur den "farliga yttervärlden" vill locka till sig barnet, eftersom dess erfarenhetssfär inte är kapabel till att orientera sig utan de vuxnas hjälp.
Frågan är vems näsa kommer att växa längst efter debatten?
 

 

Vilka samhällsklasser kan ha sina barn på waldorfförskolan?

Vilka samhällsklasser kan ha sina barn på waldorfförskolan?

En återkommande fråga både från kritiker och från politiker:
Följande påståenden har jag träffat på:
* höginkomsttagare,
* föräldrar med akademiska utbildningar
* antroposofer
* eller arbetslösa?

Listan kan göras säkert längre, men dessa argument möter jag oftast på.

För enkelhetens skull är det kanske bra att vi konstaterar, att:
Föräldrar med högre utbildningar utgör en stor del av föräldrakretsen, i alla fall på vår förskola.
Det innebär inte, att de är även höginkomsttagare! Snarare, tvärtom! 

Bland de övriga föräldrarna kan man hitta många andra yrkeskategorier, såsom snickare, musiker,  bilmekaniker, bussförare, elektriker, vårdare, studerande, osv... En gemensam nämnare för alla dessa föräldrar är, att de har gjort ett aktivt val, då de har valt förskola till sina barn.

I vår materialistiskt dominerande samhälle kan man lätt hamna i rubriken "sekt", om man uttalar sig om, att man läser antroposofi, och att man har sitt barn på en waldorfförskola eller skola.
Jag tänker inte bemöta kritiken, utan konstatera att de flesta av våra föräldrar läser inte antroposofi, vet inte så mycket om det så kallade andliga bakgrunden, till waldorfpedagogiken.
Men! De accepterar, att vi pedagoger besitter en mångfacetterad människobild, att vi strävar efter att söka andliga kvaliteter i vårt inre. Det är ingenting som vi lär ut till barnen!

Arbetslösa: Hur ordnar så många föräldrar att hämta sina barn så "tidigt"? Vem har tid med, att städa lekskolans lokaler? Hur orkar man det? - Behöver man vara arbetslös för, att klara av dessa saker? 
Städningen innebär också många positiva aspekter, omvårdnaden av förskolan skapar en positiv atmosfär både för barnet och för oss vuxna.
Många av föräldrarna turas om att hämta och lämna barnen, mor, farföräldrar hjälper till, vi har även ensamstående föräldrar i allt högre utsträckning. 
Visst förekommer det, att någon blir arbetslös eller sjuk, men det är inte anledningen till, att de väljer waldorfförskola för sina barn, utan snarare ett icke önskat tillstånd.

*  Enligt svensk lag har föräldrar rätt att arbeta deltid tills barnet fyller 8 år.
 * Enligt Skolverkets föreskrifter bör även waldorfförskolan erbjuda samma möjligheter till föräldrar att ha samma vistelsetid för sina barn som på kommunala förskolan inom ramtiden från 6.30 - 18.30.
* Pendligen mellan dessa tidsintervaller, alltså en vistelsetid mellan 6 timmar eller 12 timmar dagligen på förskolan kan vara avgörande erfarenheter i en växande liten människas liv.
 Tiden som barnet tillbringar på förskolan lägger grunden till i upplevelsen av sig själv, till dess självkänsla.
* Vi pedagoger på förskolan försöker föra en dialog med föräldrarna kring hur vi tillsammans kan utarbeta en lämplig omsorgstid för barnet, och hitta en bra kompromiss, som utgår ifrån barnens individuella behov. 
Småbarn behöver knyta an till sin familj i första hand, förskolan är ett komplement till barnets närmiljö.

* Dialog om hur lång vistelsetid kan ett barn klara av på sin förskola förs även i olika diskussionsforum, av organisationer och av stressforskare, vilka vill åstadkomma samma arbetslag för barn som för oss vuxna, nämligen 8 timmars arbetstid!
Alltså omsorgstiden på förskolan är inte bara en samhällsfråga utan en fråga om barnets hälsa.
Det är viktigt, att tänka på tidsperspektivet, då vi strävar efter, att alla barn skall utveckla en god grund, sund självkänsla som kan berika det även på senare levnadsstadier.

* På waldorfförskolan har vi relativt små barngrupper och på det sättet försöker vi underlätta barnets anknytning till pedagogen och till andra barn. 
* Den gruppansvariga pedagogen tillbringar hela sin arbetsdag i barngruppen och på det sättet kan den följa med allt som händer i barnets vardag. 
Senare på eftermiddagen tar en annan ansvarig pedagog över, vilken känner också barnen väl.
Kontinuiteten är en viktig trygghetskapande element för barnen.
För att kunna behålla kontinuiteten krävs det också, att det är samma pedagog som följer barnet från morgonen till eftermiddagen och dess utveckling under flera år. 

En viktig frågeställning gällande föräldrarnas valfrihet glöms oftast bort:
"Hur mycket tid behöver jag tillbringa på min arbetsplats, för att vi skall klara oss ekonomiskt? Var går gränsen till mina arbetsinsatser, så att jag fortfarande hinner umgås med min familj också?"
Att ta hand om och uppfostra småbarn, är en samhällstjänst som kräver tid och engagemang av föräldrarna. Det borde även understödjas av politiker!

Kan alla föräldrar ha sina barn på waldorfförskolan? 
Svaret är: JA! 
Alla som väljer en förskola med waldorfpedagogisk inriktning för sitt barn och bejakar helheten i pedagogiken.
Vi kan inte bara välja ut vissa delar, utan att ingripa i kvalitén, som både pedagoger och föräldrar  ständigt eftersträvar.

Tystnadens orsak - hotet mot waldorfrörelsen

Kära Läsare!

Det är så mycket annat som händer i waldorf-världen, att jag inte har haft tid att ägna mig åt min blogg. Än så länge har jag bara två följare, så jag ber er, att ha överseende med min tystnad.

Följande saker har hänt på senare tid: Ansvariga politiker på Utbildningsdepartementet har beslutat i april, att inte ge utvecklingsbidrag till waldorflärarhögskolan, WLH.
Jag har varit engagerad i, att samla in namnunderskrifter, att tala med politiker och att organisera två demonstrationer på Mynttorget.

Orsaken till beslutet, och andra synpunkter kan ni läsa på: facebook : "Stoppa nedläggningen av waldorflärarhögskolan."
Idag då allt fler föräldrar ger uttryck för sin oro över waldorfpedagogikens framtid i Sverige, kan man  även hitta många andras kommentarer, vilka är inte alls är nöjda med waldorfpedagogiken och med utbildningens nivå.

Hur kan vi bemöta dessa synpunkter, på ett konstruktivt sätt kan jag inte gå in på just nu.

En sak är säker, alla människor har rätt i ett demokratiskt samhälle, att uttrycka sina synpunkter på olika sätt, alla människor har rätt att väja skola, förskola för sina barn. 
Jag vill inte förespråka för waldorfpedagogiken, jag vill bara hitta ett sätt att förmedla mina erfarenheter kring dess betydelse i mitt liv och försöka betrakta den dels genom mina egna barns utveckling, dels i mitt dagliga arbete med förskolebarn.
Det som oroar mig mest just nu, att den pedagogiska mångfalden börjar försvinna och multinationella bolag agerar på marknaden, då våra barns framtida utveckling borde vara i fokus, utan partitillhörighet och utan vinstintresse.

Vem kommer att styra världen om 50 år?

Dagens förskolebarn tvångsmatas med kunskap på läsplattor och allt fler kommuner köper in dessa. Allt fler förskollärare tror också på teknikens under!

På waldorfförskolan använder vi ingen teknisk hjälpmedel vilket kommer att bidra med till att vår pedagogik kommer att ses som föråldrad IGEN!

Men hur ligger det till egentligen? 

Du som har hand om ditt barn och ger din uppmärksamhet och kärlek till det, märker du ibland hur dess ögon förändras efter det, att det har tittat på en bildsekvens på Tv eller på dator?

Har du funderat över det vad som gör, att ditt barn känner sig trygg och önskad?

Har du ställt krav på din förskola, att den utöver inlärning skall även ge ditt barn vård och omsorg?

Har du funderat över i vems intresse det ligger, att läsplattor används i allt större utsträckning på förskolor och skolor? 

Jag tror att jag har hittat svaret! DET HANDLAR OM PENGAR!

Dessa hjälpmedel är tänkta att användas av oss vuxna och inte ens Steve Jobbs har menat något annat!

Storföretagen ser däremot en potential i det, att sälja dessa i allt större volymer. Det handlar om enorma summor pengar. Vilket gör mig fullständigt rasande! 

Varför? 

Jo, för att bara för ett halvår sedan kunde man höra på radio och Tv hur illa är det ställt på förskolor, att barngrupperna blir större och större, att det inte finns någon begränsning hur många barn får vistas i en barngrupp osv...osv...

Men nu ett halvår senare sätts läsplattan i fokus och ingen pratar längre om brist på förskollärare, och om för stora barngrupper! Det är uppenbart att det handlar om PENGAR! 

Läsplattorna kommer att sysselsätta barnen i timtal och det kommer kanske, att behövas färre pedagoger eftersom plattorna kommer att "passa barnen"! 

Frågan är: TILL VILKET PRIS?

Finns det överhuvudtaget någon organisation i Sverige som kan oberoende granska dessa "hjälpmedel"? Vad är Utbildningsministeriets ställning i frågan?

En stor del av förskollärarnas yrkeskår avgudar läsplattan som teknikens under.

En annan del förundrar sig över det hur långt vi förskollärare kan sträcka oss, för att överhuvudtaget kunna bedriva en seriös verksamhet, och att barnen skall hela tiden stimuleras av beröring, rörelse, rika syn, smak och andra sinnesupplevelser och att detta arbete är det viktigaste!  

Hur länge kommer vi att orka, att arbeta i motström?

MIN VIKTIGASTE UPPGIFT SOM FÖRSKOLLÄRARE ÄR: Att skapa ett sunt och kärleksfullt band till varje barn. Det är min övertygelse, att vid samma tidpunkt vi ersätter den mänskliga kontakten med apparater skapar vi ett tomrum i barnet!

Fundera kring mina tankar och gör ett medvetet val innan du sätter ditt barn framför dataskärmen eller innan du väljer förskola till det!

Här kommer argument för läsplattan källa: Internet (läsplattor på förskolan/metro)

Läsplattan håller på att bli den nya läroboken, och med text och övningar i ett. I Östersund vill politiker från centerpartiet och socialdemokraterna göra försök med läsplatta. Tanken är att alla ska få en på sikt.

På Ottfjällets förskola i Torvalla i Östersund har dom redan börjat med en läsplatta och snart ska man få en i varje avdelning. Anne Vikman är förskollärare. Hon tror att det är ett bra hjälpmedel.

- Om man petar på plattan så händer det någonting, då förändrar sig det man ser. Så man måste använda språket för att tala om plattan, säger hon.

Det är jättekul tycker alla barn.

Med alla appar, tilläggsprogram kan man kalla det, kan barn öva att samarbeta med att lösa en uppgift, dom tränar språk, dom lär sig stava. Dom kan se ordet, höra det sägas och få en bild samtidigt. Som Anne Wikman beskriver det finns det nästan ingen begränsning på hur man kan använda läsplattan.

Men kan ha den tillsammans med ett barn eller i en grupp. Och den kan användas av alla på en dagisavdelning. Ettåringar har glädje av den.

- Dom tycker det är jättekul, dom ser en bild, pekar på den, får ljudet från till exempel en kossa och så är det en röst som säger att det är en ko. Det är språkträning.

Och det är roligt att se småbarn börja med teknik.Även om det är helt nytt så är barn inte rädda för tekniken, dom gör som man ska på en gång.

Här kommer motargument hämtad ur boken: Ylva Elneby: Cyberungar

"Filosofie doktor i psykologi Jane Healy, menar att barn vars hjärna befinner sig i olika utvecklingsstadier har olika behov. Hon säger att datorer, så som används idag, inte nödvändiga eller ens önskvärda för de flesta barn under sju års ålder, med undantag för barn med olika handikapp. Det finns ingen forskning som ger stöd för att förskolebarn bör använda datorer."

"Psykologen Jeffrey Johson vid Columbia University i New York presenterade under läkarstämman helt nya och opublicerade data som bekräftade att mycket tv-tittande ökar risken för uppmärksamhetsstörningar och problem i skolan. Sommaren 2003 publicerade Jeffrey Johson även en studie som visar att mycket tv tittande nästan fördubblar sömnproblem hos ungdomar."

"Lars H. Gustafsson som är barnläkare, skolläkare och åttabarnspappa menar att dator har öppnat nya och spännande världar för barn och ungdomar." 

"Men det finns risker också. Om barn blir sittande alltför länge framför skärmen ökar risken för övervikt. Datorn kan också stjäla tid från annat som är viktig för barns utveckling: sömn, lek, utevistelse, läsning och verkliga möten ansikte mot ansikte."

Titta på även på TED klippet:

http://www.wimp.com/mediachildren/

 

Min enkla fråga är vart är mänskligheten på väg? 

Om vår framtida generation missar den mest nödvändigaste länken i livet: DEN MÄNSKLIGA KONTAKTEN, vad kommer att hända med oss?

Vem kommer att styra världen om 50 år och åt vilket håll? 
Om dagens barn inte får mänsklig kontakt i den utsträckning som det är absolut livsnödvändig i FÖRSKOLEÅLDER, hur kommer mänskligheten att överleva det kärlekslösa tillståndet?

Sunda matvanor

Världen som hotas av ekonomiska kriser och höjda matpriser skrämmer oss dagligen. Bristen på mat och barn som dör av svält likaså.

Detta sker samtidigt som vi slänger allt mer mat på hemmaplan.

Hunger som upplevelse finns knappast med i vår västerländska erfarenhetssfär -  tack och lov!

Frågan är hur vi kan förhålla oss till världen vi lever i, hur vi kan medvetet och vördnadsfullt skapa förståelse för vårt grundläggande behov?

Hur kan vi lära oss våra barn att känna tacksamhet över maten vi får?

De kommer att bli samtidens konsumenter och ur den synpunkten anser jag som viktigt, att lära de redan som små om sunda matvanor.

Hur kan vi åstadkomma det på bästa sätt?

Små barn och även större barn behöver vara delaktiga i matlagningen. Upplevelsen av att laga mat tillsammans ger en god grund till förberedelsen av att äta maten sedan.

De kan vara behjälpliga och delaktiga i olika arbetsmoment.

Man skall inte underskatta dessa erfarenheter, eftersom de kommer att lägga grunden till det hur de kommer att förhålla sig själva till maten och matlagningen senare i livet.

Smak och luktsinnet stimuleras och mättnadsupplevelsen ger positiva signaler till livssinnet.

Rytmen ger ram för olika matupplevelser. Julmaten, påskmaten, födelsedagstårtan kan vara en specifik smak-erfarenhet för varje familj.

Samvaron vid matbordet, vördnaden inför den dagliga maten och tacksamheten över naturens gåvor  möjliggör att vi kan även uppleva samhörighet och kärlek till varandra.

Svårigheten ligger oftast kring det, att förskolebarns mättnad och hungerkänsla är inte helt utvecklad. Det sker genom en lång inlärningsprocess och har en individuell karaktär. Vissa barn kan bli aggressiva och otröstliga om de inte får mat i tid, medan andra kan bli helt oberörda av samma upplevelse. De kan vägra att äta av maten vi serverar, därför att deras hunger har redan passerat tröskeln.

Mättnad och hungerkänslan utvecklas successivt genom dagliga erfarenheter. Rytmen och goda matvanor kan hjälpa till att utveckla en sund mathållning i barndomen.

Hur gör vi på waldorfförskolan?

Innan lunch brukar vi vara ute på gården och barnen har har hunnit bli riktigt trötta och hungriga innan vi kommer in i huset.

Vi förbereder oss till maten genom att tvätta händerna, lägga ut sovpåsarna på golvet och vi samlas i en ring för en stunds beröring och massage.

Sedan sätter vi oss vid matbordet:

Vi brukar läsa en kort vers:

"Måne, sol och stjärna ser vi till så gärna

För i deras goda ljus vilar hela jorden

innan vi nu börjar, tänder vi ett ljus

som kan lysa in i vårt hjärtas djup."

Jag brukar tända ett ljus och vi sjunger en sång:

"Jorden har oss detta gett

solen det i ljus berett

kära sol och kära jord

är vi tacka vid vårt bord:"

NU är det dags, att servera maten till alla barnen. Jag brukar fråga om hur mycket mat de önskar.

(Det serveras vegetariskt-biodynamiskt mat som består oftast av grönsaker/ris, hirs eller pasta. Sallad och frön, vit eller vanlig ost. Alltså minst 3-4 olika ingredienser.)

Att bli serverad på det sättet möjliggör för oss pedagoger, att lära oss allt eftersom hur mycket mat olika barn brukar äta. De blir även uppmärksamma om och delaktiga i de andra barnens önskemål och val på det sättet.

När alla har fått sin mat, knäpper vi händerna och säger varsågoda..

Den första matportionen intar vi oftast i tystnad, några barn brukar kommentera maten eller vissa ingredienser, men snart tystnar alla och äter sin mat.

Självklart, kan det finnas barn som inte tycker om maten, men jag uppmuntrar alla att smaka på allt.

Jag tillåter inte barn att kalla maten för äcklig, men accepterar allas olikheter kring smakupplevelsen.

De barnen som äter lite, får en väldigt liten portion, för att kunna uppleva att de kan äta upp maten.

Om barnet absolut inte tycker om maten delar jag den först i mitten och då brukar de klara av att äta hälften. Det finns tillfällen då detta inte fungerar, då får de ta en smakbit och sedan tar jag bort maten.

Jag tycker att det är jätteviktigt, att mat skall vara njutning och inget tvång!

Oftast vill barnen få flera portioner och ju mer de äter, desto mer kommer samtalet igång. 

Det kan uppstå intressanta diskussioner vid matbordet om livets mening,  om vad föräldrarna gör, vad man har gjort på helgen, varför snöar det, när kommer solen att skina, vad de önskar till leksaker om allt som berör de just för stunden osv... ( När jag arbetade i småbarnsgruppen brukade barnen undra över det, vad föräldrarna gjorde eller var de var när vi åt mat. Det hände ganska ofta att de blev ledsna vid maten, att de sa upprepande gånger mamma, pappa. Det var så tydligt att maten och kärleken till föräldrarna har ett så starkt band!)

När alla har ätit upp maten serverar jag vatten med en citronskiva i. Diskussionen brukar fortsätta vidare... 

Vi brukar hålla i varandra i händerna och tackar för maten och skickar en hälsning ut i köket till den som har lagat maten.

En gång i veckan är alla barnen delaktiga i matlagningen på förskolan, då vi skär grönsaker till soppan och vi brukar baka bröd tillsammans.

Svårigheter som kan påverka stämningen kring matbordet på hemmaplan: 
 

* Ex. Barnet har ätit något innan maten serverades. Det är viktigt att vi inte ger något annat! Småätande kan orsaka mättnadskänsla. Om det är jättehungrigt kan det räcka med en frukt.

* Det finns ingen ro kring matbordet, alla familjemedlemmar sitter inte med. Det kan också vara så att den som har lagat maten äter inte, utan bara sitter bredvid barnet eller i värsta fall finns inte ens i köket.

Det är så välgörande för småbarn, att hela familjen samlas vid matbordet och att man gemensamt intar måltiden.

* Barnet springer ifrån bordet eller springer fram och tillbaka. Gränser på det området är viktiga för att kunna skapa mat ro. Man bör fokusera på hur och när detta beteende kan brytas på bästa sätt? Om  barnet inte vill sitta vid matbordet under hela matstunden, kan det störa alla inblandade oerhört mycket. Om barnet inte lyssnar på våra argument kan man helt enkelt ta bort maten. Det tar inte skada av det, att det hoppar över en måltid.

* Störande bakgrund - tv i köket, mobilsamtal, ständig uppkoppling på nätet.

Det bästa sättet att smälta maten är, att man har en rogivande omgivning och intresserade vuxna runt omkring sig. 

Oftast är denna stund på kvällen är den enda möjligheten till att, ett gemensamt samtal överhuvudtaget kan uppstå i familjen.

Att släpa fram ett barn från barnprogrammet till matbordet kan vara en svår ekvation för att uppnå mat ro vid matbordet.

Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag mina barndomsupplevelser gällande maten.

Här kommer mina minnen från barndomen:

* När jag var riktigt liten satt jag vid bordet och iakttog hur min mormor gjorde färsk pasta. Hon arbetade med en trollkarls rörelser snabbt och effektivt. Den första maträtten jag serverade för familjen var färsk pasta och jag var knappt 14 år. Alla var förvånade över det, hur jag kunde klara av det? Men jag har ju lärt mig av mormor!

* Det var minus 10 grader och mycket snö, när jag skyndade mig hem från skolan genomfrusen och alldeles utmattad. Min mormor väntade mig med varma potatisbullar. Vilket har orsakat, att jag nästan omedvetet rör ihop en smet till potatisbullar när det snöar.

* Julmaten inleddes med en upplevelse för oss alla barnen. En stor karp fick simma i vår badkar. Vi kunde underhållas länge med denna varelse och att få den serverad på julafton var inte så dramatiskt som det låter. Vi hade ett förhållande till fisken! Min far hjälpte inte till vid matlagningen för övrigt, bara en gång om året! Det var hans uppgift att rensa fisken. Jag kände mig mycket delaktig i förberedelsen av julmaten.

Inte undra på att vi äter nästan uteslutande, alltid fisk till jul! (Även om den inte simmar i vår badkar.)

Som avslutning kommer här en beskrivning av matsmältningssystemets betydelse av läkaren Bernard  Lieevegoed:

"I vårt matsmältningssystem försvinner substanser. Då detta sker, strömmar eteriska krafter in genom sinnena, genom ögon och öron. De strömmar in i kroppen och bildar en ny substans. Det är vårt matsmältningssystems stora mysterium. Våra kroppar bildas inte av den mat vi äter. Istället äter vi mat, så att den kan brytas ner. När substansen bryts ner, uppstår ett vakuum. In i detta vakuum, genom sinnena hämtar vi nya eteriska krafter."