Inlärning och kunskapsorientering på waldorfförskolan

Ett kort citat ur den nya läroplanen: " En reflekterande pedagog med ett vetenskapligt förhållningssätt omprövar kontinuerligt sina beprövade erfarenheter för att därigenom åstadkomma en praktik där det dagliga arbetet ständigt är i utveckling"

Vissa delar i den nya läroplanen lägger stort fokus på kunskapsinhämtning och på ett naturvetenskapligt förhållningssätt.

Som förskollärare på en waldorfförskola spetsar man sina öron vid sådana formuleringar länge och väl.

"Vilka förväntningar skall jag uppfylla gentemot myndigheter och gentemot föräldrar som väljer våra förskolor för sin speciella särart? Vart står jag i mitt förhållande till barnets uppfostran?" - undrar jag ibland.

Jag lägger stort fokus på min förebildliga hållning, på min självuppfostran och för att försöka nå fram optimalt till varje barns olika personligheter och att sammanfoga dessa i min barngrupp.

Den viktigaste uppgiften jag har som förskollärare är att skapa gemenskap mellan barnen, där alla barns optimala utveckling skall jag ha i fokus.

Kunskapsinhämtningen på förskolan bör ske genom lek - erfarenheten.

Leken ger grunden för barnets lustfyllda skapande som i senare levnadsstadier kan utvecklas till kreativa krafter. Vi vill inte "pressa in" barnen i skolmässiga metoder eller lära de skolmässigt.

Kan leken motsvara läroplanens krav angående kunskapsinlärning? 

Kan den lägga grunden för ett "utforskande förhållnings och arbetssätt"? 

Jag anser det, att det gör! 

Samma dag vi börjar tvivla på förskolebarns lekbehov och dess möjligheter till utveckling och lärande, tappar vi kärnan på vårt arbete!

Den dagliga fria lekstunden ger utrymme för att alla barnen kan utvecklas med i sin:

* Kropps och rörelsekompetens

* Sinnes och varseblivningkompetens

* Real-kompetens

* Språkkompetens

* Fantasi och kreativitetskompetens

* Social kompetens

* Motivations och koncentrationskompetens

* Etisk - moralisk kompetens ( kompetens till värderingar)

* En dynamisk klar och självständig kompetens (uppgifterna är hämtade ur boken: Barndomen - hälsans källa av Michaela Glöckler)

Jag tog på allvar det angivna citatet: "en reflekterande pedagog med vetenskapligt förhållningssätt"  och försökte hitta vetenskaplig stöd för mitt påstående, att leken skulle vara en grundläggande och den viktigaste kunskapsinhämtningen för förskolebarn.

Dels hittade jag stöd i Matti Bergsströms hjärnforskning, dels i kvantfysikens och kvantmekanikens område.

Matti Bergström är en internationellt erkänd professor.

Så skriver han i en debattartikel:

"Barn måste få vara barn. Leva i sin fantasi, skapa världar till vilka vuxna och vuxnas krav inte har tillträde. Barnet - barnhjärnan måste ha rätt att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar."

"Det finns all anledning till att vara kritisk mot en skolpolitik som har som mål att pressa allt yngre barn till ett allt större informationstryck. Den senaste iden, att ålägga även de minsta förskolebarnen kunskapskrav, är ett våldförande på barnhjärnan och dess viktigaste funktioner."

Ur boken: De dansande Wu Li-mästarna (en översikt över den nya fysiken) av Gary Zukav

"En mästare lär ut det väsentliga. När det väsentliga har blivit förstått lär han ut vad som behövs för att vidga förståelsen. Wu Li- mästaren talar inte om gravitation förrän den studerande står förundrad inför ett blomblad och säger: Så konstigt! jag släpper två stenar samtidigt, en lätt och en tung och båda slår i marken samtidigt!" Han talar inte om matematik förrän den studerande säger: Det måste finnas ett sätt att uttrycka det här enklare."

Är leken "en beprövad erfarenhet" eller ett "forskningsfält" för våra förskolebarn?

Om man tittar på barnens lek och iakttar denna ständigt pågående förvandling blir man häpen över deras uppfinningsrikedom och slås med vördnad inför den stora uppgiften att vara uppfostrare just till dessa barn.

De kommer att bli framtidens medborgare med nya initiativkrafter, med nya idéer som kommer att staka ut nya upptäckter om världen och om oss människor.

Lekande barn, leken i sig bär ett framtidssegment och öppnar ett fönster i en kort inblick in i  framtiden.

Om efterhärmningen

I alla våra pedagogiska strävanden på waldorfförskolan räknar vi med barnets efterhärmning och dess utveckling och förfining.

Genom att vara goda förebilder, genom självuppfostran, genom praktiska göromål som vi utför i barnets närmaste omgivning kan vi stimulera detta.

Genom efterhärmningen upplever barnet sin omgivning, förbinder sig med det med sin hängivelse till den älskade vuxna.

Det pågår en skapande tankeprocess i barnets inre, eftersom det härmar det typiskt individuella hos den vuxna förebilden och berikar det med sin personlighet.

Det som återspeglas i barnets efterhärmning sker i ett ständigt pågående samspel mellan pedagogen och barnet.

Att vara människa lär man sig av människor!

Räcker efterhärmningen till kunskaps inhämtning? Vågar vi påstå det i dagens kunskapsfokuserade förskolevärld?

Själva ordet kan orsaka en viss "föråldrad pedagogisk prägel."

Samtidigt finns det en allmän missuppfattning kring efterhärmningens betydelse.

I dess fall kallar man det som:  "imitation" eller "efterapning".

Jag uppmanar läsaren till eftertanke! Gör egna iakttagelser av dagliga göromål som du utför i närheten av ditt barn. Upptäck hur ofta gör barnet efter dig, eller hur ofta önskar det, att få vara med i det du gör? Eventuellt tänka igenom, hur ofta säger du nej till det? 

Du behöver göra en granskning i ditt inre.

Var uppmärksam på det vad som händer om du utför göromålet som en medveten handling eller om du utför det rutinmässigt? Upplever du skillnad i barnets sätt att efterhärma dig?

På waldorfförskolan ingår flera praktiska göromål i vårt dagliga rytm och till vilka barnen erbjöds att vara med. Pedagogens förebildliga hållning inbjuder till, att efterhärma.

Ex. vattna blommor, städa, baka, skära grönsaker, torka av bordet och hyllor, sy och brodera,  ...

Dessa göromål kan vara goda möjligheter till att barnet ska kunna lära sig om och befästa sig med sin närmaste omgivning. 

Dessa kvaliteér:

* att lära känna sin pedagog och

* att befästa sig med och vårda om sin omgivning, som barnet tillbringar stora delar av sin vakna tid med, blir till en grundläggande livserfarenhet!

En bild från vår vardag på förskolan:

När den första vårsolen sträckte sig ovanför oss och jag började torka av dammet från blommorna och vattna de.

Jag var särskilt närvarande i det jag gjorde och rätt så snart samlades några barn runt omkring mig och ville hjälpa till. Någon har genast påpekat:

"Det var länge sedan du har vattnat blommorna! Har du glömt det?" - uttalandet påpekar det förfinade sambandet mellan barnets efterhärmning och uppfostrarens förebildliga hållning. 

Visst har jag vattnat blommorna varje vecka, men inte med samma vördnad som nu!

Det pågår även intressant forskning kring efterhärmningen:

Ex. Har jag sett ett program där barnen fick efterhärma språk, genom tv-rutan och genom att härma en människa, och dessa barn var mindre än ett år!

Forskningen visade på betydelsen av hur mycket bättre kunde barnen härma en människa, än genom tv rutan.

Ur en DN artikel:

Riita Hari, professor och chef för en grupp hjärnforskare vid Tekniska högskolan i finska Esbo, analyserar spegelneuronernas betydelse och beskriver processen på följande sätt:

"Spegelneuronerna spelar en grundläggande roll i hjärnans allra viktigaste och svåraste arbete: att förstå sig på andra människor. Det är en del av den sociala hjärnan." 

Vad kan det vara viktigare att lära sig i förskoleåldern än dessa egenskaper? 

Att kunna förstå sig på människor kan vara en svår uppgift även för oss vuxna, övningen bör påbörjas redan i förskoleåldern!

Om du fortfarande är skeptiskt till att efterhärmningen kan vara en av de viktigaste kvalitéerna för att vi ska kunna utvecklas som människor, så rekommenderar jag att läsa biografier, för att få en uppfattning om hur människor i ett barns närmaste omgivning kan påverka det långt fram i livet.

Hur kan barn få vägledande motiv i sina liv, när de har tillbringat sina första år med en kärleksfull människa?

 Ex. Läs om Astrid Lindgrens, Selma Lagerlövs, Nelson Mandelas barndom osv...

Nu kommer vi till den kritiska punkten: Hur är det med de barnen som inte kan få vara med i upplevelsen av en kärleksfull omgivning?

Forskning pågår även kring det området, hospitaliserade barn klarar sig inte särskilt bra. Vissa barn kan dö inom loppet av några år i avsaknaden av den mänskliga kontakten.

Det finns även biografier kring barn som har vuxit upp i dysfunktionella familjer och har klarat sig förvånansvärt bra, men i deras beskrivningar framkommer också vilka människor var som gav kärlek och vägledning i deras liv och hur dessa förändrade deras liv.

När jag kom i kontakt med waldorfpedagogiken första gången och lyssnade på olika föredrag och förstod så småningom, vilken påverkan kommer jag,  att inpränta i barnen på förskolan, fick jag en svindlande känsla. Kommer jag att klara av det att vara förebild i allt jag gör?

Det är lika svårt för Er föräldrar att känna efter denna storartade uppgift! 

Men hoppet finns närmare än ni tror, i era barns ögon, de leder oss framåt i utvecklandet av  relationen.

Det finns alltid en ny dag, det finns alltid en ny situation, som kan lära oss mer om oss själva i samvaron med barnen! Det finns alltid möjligheter till förändring!

Sinnenas betydelse - inlärningsprocesser på förskolan

Förskolans nya läroplan kommer att påverka dagens förskolebarn i stor omfattning. 

I vilken grad vet vi inte än, eftersom barnens utvecklingsstadier sträcker sig långt över en politiskt mandatperiod.

Den nya läroplanen vill styra barnens och pedagogernas gemensamma upptäcktsfärd nästan uteslutande mot ett enda mål, nämligen mot den kunskapsorienterade.

Jag ifrågasätter inte att förskolebarn är vetgiriga, att vi vuxna har mycket att lära av barnen och sist men inte minst skall vi pedagoger vara lyhörda för barnens nyfikenhet, men lärande processen bör spegla en åldersadekvat utveckling också. 

Om man matar förskolebarn enbart med kunskap samtidigt som man inte hinner tillgodose dess viktigaste behov att vara älskad och sedd, så tvivlar jag på vad en ny läroplan överhuvudtaget kan åstadkomma.

I fler och fler tidningsartiklar och tv inslag fick vi ta del av på senare tid om förskolans verkliga tillstånd: - ex. stora barngrupper, upp till 23 barn på tre pedagoger, och jag började undra över det hur elementär barnpsykiatri kan tillämpas i dessa grupper? 

Förskolebarn är inte förmögna att relatera till för många personer, och vill först och främst bli sedda och berörda på olika sätt.

I waldorfpedagogiken eftersträvar man som pedagog att ge barnen rika sinneserfarenheter enligt hänvisningar av Rudolf Steiners sinneslära. 

Själva påståendet skapar förvirring, eftersom vi utgår oftast ifrån den gamla föreställningen, att människan har fem sinnen. 

Vilka är dessa 12 sinnen och hur de kan medvetet integreras i vårt dagliga arbete på förskolan och hur dessa kan ge nödvändiga kunskaper till barnet, försöker jag belysa nu...

Det är viktigt att beakta att alla våra sinnen väver in i varandra och samverkar!

Vilje-sinnen:                        Känslo-sinnen:                   Tanke-sinnen:

beröringssinnet                      värmesinnet                      Jag-sinnet

livssinnet                                 smaksinnet             tanke-begreppssinnet

egen-rörelsesinnet                 synsinnet                       språksinnet

jämnvikt                                 luktsinnet                      hörselsinnet

På waldorfförskolan skapar vi goda förutsättningar för naturliga sinnesupplevelser och dessa lägger sig som god grund för barns utveckling och lärande.

Beröringssinnet: genom leken kommer barnet i kontakt med behaglig naturmaterial, som stimulerar detta sinne, eftersom lekmaterialet ger en upplevelse av värme, behaglig känsla, ingen kyla som ex vid beröringen av plast. 

Träleksaker, snäckor, kastanjer, lera, sand, kottar ger möjligheter till att uppleva naturens rikedom. 

Den vuxnas förebildliga hållning, genom den nära kontakten med pedagogen, genom värmen (kärleken till barnen), kan det uppfatta: Jag är älskad!

Livssinnet: Genom livssinnet blir man medveten om sig själv.

Detta kan stimuleras bland annat genom leken, rytmen, ex. inta en god måltid i lugn miljö, där även smak och luktsinnet stimuleras. I sagoberättandet, dockspelet, i sagodramatiseringen stimuleras även barnets tanke och begreppssinne. 

Särskilt viktig är atmosfären som finns kring barnet, som skapas av förskolläraren under dagens lopp. Eftersom samma pedagog tar hand om barnet kan han eller hon anpassa sig till barnens förändrade sinnestillstånd.

Egen-rörelsesinnet: stimuleras genom rörelse, rörliga lekar som kräver medvetna rörelser. Dessa pågår både inom och utomhus. 

Olika rytmiska sånger och rörelselekar, upplevelser i naturen, hoppande, gungande, springande, bergsklättring... 

I upplevelsen av rörelsen befattar sig barnet även med alla känslosinnen (syn-koordination, lukt, värme, smak) och dessa leder det fram till erövringen av språket. 

Genom rörelselekar, rim och ramsor befäster sig barnet med språket kroppsligen. Genom eurytmin (rörelsekonst) förstärks denna upplevelse ytterligare.

Balans-jämnvikt-sinne: I leken ges rika möjligheter till att uppleva balans, då barnen bygger med klossar, kapplarstavar, bord och stolar. 

Vid ute leken balanserar barnen ofta, de klättrar på träd och i dessa upplevelser är känslosinnen deltagande: ex. "Vågar jag klättra högre, var kan jag känna balans?"

Det behövs en känsla i kroppen som väger in syn erfarenheten och ger även en direkt koppling till hörselsinnet som uppfattar balans.

Balans behövs även i grundläggande fysiologiska upplevelser som att känna sin mätt och hungrig, känna sömn och vakenhet. Alla dessa upplevelser lär sig barnet genom erfarenheter och med stöd av oss vuxna.

Dessa exempel är bara en liten askplock ur barnens rika sinnesupplevelser som kan försiggå på waldorfförskolan och som lägger sig som god grund i dess utveckling och lärande om världen!

Ett leende, kärlek till barnet, vackra ord värmer oss själsligen och skänker oss inre glädje.

Färger, former, ordning, kaos och ro ger oss möjligheter till att orientera oss i tid och rum.