tisdag 19 april 2011

Om efterhärmningen

I alla våra pedagogiska strävanden på waldorfförskolan räknar vi med barnets efterhärmning och dess utveckling och förfining.
Genom att vara goda förebilder, genom självuppfostran, genom praktiska göromål som vi utför i barnets närmaste omgivning kan vi stimulera detta.
Genom efterhärmningen upplever barnet sin omgivning, förbinder sig med det med sin hängivelse till den älskade vuxna.
Det pågår en skapande tankeprocess i barnets inre, eftersom det härmar det typiskt individuella hos den vuxna förebilden och berikar det med sin personlighet.
Det som återspeglas i barnets efterhärmning sker i ett ständigt pågående samspel mellan pedagogen och barnet.

Att vara människa lär man sig av människor!

Räcker efterhärmningen till kunskaps inhämtning? Vågar vi påstå det i dagens kunskapsfokuserade förskolevärld?
Själva ordet kan orsaka en viss "föråldrad pedagogisk prägel."
Samtidigt finns det en allmän missuppfattning kring efterhärmningens betydelse.
I dess fall kallar man det som:  "imitation" eller "efterapning".

Jag uppmanar läsaren till eftertanke! Gör egna iakttagelser av dagliga göromål som du utför i närheten av ditt barn. Upptäck hur ofta gör barnet efter dig, eller hur ofta önskar det, att få vara med i det du gör? Eventuellt tänka igenom, hur ofta säger du nej till det? 
Du behöver göra en granskning i ditt inre.
Var uppmärksam på det vad som händer om du utför göromålet som en medveten handling eller om du utför det rutinmässigt? Upplever du skillnad i barnets sätt att efterhärma dig?

På waldorfförskolan ingår flera praktiska göromål i vårt dagliga rytm och till vilka barnen erbjöds att vara med. Pedagogens förebildliga hållning inbjuder till, att efterhärma.
Ex. vattna blommor, städa, baka, skära grönsaker, torka av bordet och hyllor, sy och brodera,  ...
Dessa göromål kan vara goda möjligheter till att barnet ska kunna lära sig om och befästa sig med sin närmaste omgivning. 
Dessa kvaliteér:
* att lära känna sin pedagog och
* att befästa sig med och vårda om sin omgivning, som barnet tillbringar stora delar av sin vakna tid med, blir till en grundläggande livserfarenhet!

En bild från vår vardag på förskolan:
När den första vårsolen sträckte sig ovanför oss och jag började torka av dammet från blommorna och vattna de.
Jag var särskilt närvarande i det jag gjorde och rätt så snart samlades några barn runt omkring mig och ville hjälpa till. Någon har genast påpekat:
"Det var länge sedan du har vattnat blommorna! Har du glömt det?" - uttalandet påpekar det förfinade sambandet mellan barnets efterhärmning och uppfostrarens förebildliga hållning. 
Visst har jag vattnat blommorna varje vecka, men inte med samma vördnad som nu!


Det pågår även intressant forskning kring efterhärmningen:
Ex. Har jag sett ett program där barnen fick efterhärma språk, genom tv-rutan och genom att härma en människa, och dessa barn var mindre än ett år!
Forskningen visade på betydelsen av hur mycket bättre kunde barnen härma en människa, än genom tv rutan.
Ur en DN artikel:
Riita Hari, professor och chef för en grupp hjärnforskare vid Tekniska högskolan i finska Esbo, analyserar spegelneuronernas betydelse och beskriver processen på följande sätt:

"Spegelneuronerna spelar en grundläggande roll i hjärnans allra viktigaste och svåraste arbete: att förstå sig på andra människor. Det är en del av den sociala hjärnan." 

Vad kan det vara viktigare att lära sig i förskoleåldern än dessa egenskaper? 
Att kunna förstå sig på människor kan vara en svår uppgift även för oss vuxna, övningen bör påbörjas redan i förskoleåldern!

Om du fortfarande är skeptiskt till att efterhärmningen kan vara en av de viktigaste kvalitéerna för att vi ska kunna utvecklas som människor, så rekommenderar jag att läsa biografier, för att få en uppfattning om hur människor i ett barns närmaste omgivning kan påverka det långt fram i livet.
Hur kan barn få vägledande motiv i sina liv, när de har tillbringat sina första år med en kärleksfull människa?
 Ex. Läs om Astrid Lindgrens, Selma Lagerlövs, Nelson Mandelas barndom osv...

Nu kommer vi till den kritiska punkten: Hur är det med de barnen som inte kan få vara med i upplevelsen av en kärleksfull omgivning?
Forskning pågår även kring det området, hospitaliserade barn klarar sig inte särskilt bra. Vissa barn kan dö inom loppet av några år i avsaknaden av den mänskliga kontakten.
Det finns även biografier kring barn som har vuxit upp i dysfunktionella familjer och har klarat sig förvånansvärt bra, men i deras beskrivningar framkommer också vilka människor var som gav kärlek och vägledning i deras liv och hur dessa förändrade deras liv.

När jag kom i kontakt med waldorfpedagogiken första gången och lyssnade på olika föredrag och förstod så småningom, vilken påverkan kommer jag,  att inpränta i barnen på förskolan, fick jag en svindlande känsla. Kommer jag att klara av det att vara förebild i allt jag gör?

Det är lika svårt för Er föräldrar att känna efter denna storartade uppgift! 
Men hoppet finns närmare än ni tror, i era barns ögon, de leder oss framåt i utvecklandet av  relationen.
Det finns alltid en ny dag, det finns alltid en ny situation, som kan lära oss mer om oss själva i samvaron med barnen! Det finns alltid möjligheter till förändring!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar