Martinlegendens betydelse i vår tid...

Tankar kring Martinlegendens betydelse i vår tid - Ideal och verklighet:

Lykfesten som tradition kommer från Tyskland, lykktåget går genom städerna, byarna. 

Barnen sjunger st. Martinsången och stannar vid husen och får godis eller frukt. 

Sagan om lysmasken som vi berättar på vår lyktfest är skriven av Britt Sörgarde, ger en annan bild av tillvaron, nämligen att förana småfolksfarfar och småfolket i skogen, vilken förbinder oss med den svenska folktraditionen. 

Den stora bilden som vi kan greppa lättast är högtiden för våra bortgångna: Allhelgonahelgen, som härstammar ur den kristna traditionen. 

Vi tänder ett ljus vid graven, tänker på de som har gått bort. Denna högtid infaller innan St Mårtendagens helg. Bilden som barnen kan lätt ta till sig finns i sagan om lysmasken:

”Det var vid den tiden när alla blad och blommor har vissnat, och alla frön sover sin vintersömn. Jorden håller på att frysa, för snart skall bli hård som is. Många djur sover i sina varma iden...det var då en gång om året, när småfolksfarfar begav sig till den stora eken. Där samlades alla bland småfolket i den stora salen, för att berätta om hur året har varit och för att träffas...”

På morgonen tänder jag brasan i kakelugnen och berättar om St. Martin för barnen. ( Se tidigare inlägg.)

Sent på eftermiddagen vandrar vi med våra lanternor upp till skogen och där berättas sagan om småfolksfarfar.

Martinlegendens betydelse ur barnets perspektiv:

Småbarn har den delande gesten oftast helt naturligt i sitt inre. 

Samtidigt som de brottas med det, att övervinna begäret ibland, då försöker ta saker ifrån kamraten. Deras viljeuttryck visar tydligt, att de befinner sig i begärstadiet. 

Vid konflikter märker jag ofta, att de förstår direkt vad jag syftar på, hur de kan göra, att båda kan ha samma sak, och de ångrar sig när de gör avsteg ifrån idealet.

Martin ger halva sin mantel till tiggaren, varken mer eller mindre! 

Det är en stark bild som barn kan ta till sig symboliskt, man behöver skydda sig, behålla något utav sin egen kraft. Det kan vara så, att barn behöver kämpa med, att våga öppna sig inför andra människor, de känner intuitivt, att det är ett sätt att behålla det skyddande, egna höljet.

Föräldraperspektiv: 

Innerst inne vet vi alla dessa kvalitéer, att hjälpa andra, dela med sig är mycket viktiga egenskaper även för vårt eget välmående.
Legenden tar även upp en mycket viktig aspekt: 

”Det du gör för andra, det gör du för mig..” - alltså för oss till det översinnliga skeendet. Det är viktigt att tänka på, att ge kan även betyda att ge en kram, skicka goda tankar och inte enbart föremål.
När vi ger utan att förvänta oss något för det, kan vi erfara det osjälvsika givandets gest, som kan ge en euforisk känsla i vårt inre.

Det är viktigt att ge mycket kärlek till sitt barn, för att det skall klara sig senare i livet, men hur är det då om vi känner oss utmattade och uttömda på krafter?

Småbarn har en benägenhet, att ta mycket kraft, kräver vårt närvarande och uppmärksamhet. Det är viktigt att tänka på att vi vuxna behöver också få stunder på dagen, då vi umgås med oss själva, slappnar av en stund, samlar tankarna. Denna stund kan även göras i barnens närvaro! Då vi utför något praktiskt arbete och barnet, barnen leker vid sidan om. Begreppet medveten närvarande syftar till det, att fördjupa oss i det vi gör och på det sättet finna ro och kraft i vårt inre. 

Känner vi oss helt utpumpade på krafter efter en jobbig arbetsdag, då är det bäst, att vi berättar ärligt för våra barn, de brukar acceptera det, att man är trött, man orkar inte just nu.

Vi lever i en tid då valmöjligheterna hopar sig på och lockar oss hela tiden ifrån vårt mål. Vi står inför olika val stora som små. Det är viktigt att vi genom vår förebildliga hållning låter våra barn utvecklas.

Användandet av nya tekniker skulle egentligen ge oss tid, men de har blivit våra tidsslukare. 

Legenden om Sankt Martin är en stark berättelse om att söka balans i livet och kan ge en fin vägvisning för våra barn.

Pedagogiskt perspektiv:

Mitt högsta pedagogiska mål är, att de barnen jag har tagit hand om, någon gång i sitt liv skall finna kraft och mod omedvetet eller medvetet av det jag har sagt, eller gjort. 

Vilket är ett mål som sträcker sig långt över alla föreskrifter vad det gäller läroplanen.

Som förskollärare har man en fantastiskt möjlighet, att få tillåtelse till det, att blicka in i varje familjs liv. 

Vilket är även nödvändigt, eftersom på det sättet kan vi lära känna barnens livsvillkor i den närmaste omgivningen.  Det är oerhört viktigt för mig att denna kunskap skall jag ta emot med vördnad och ödmjukhet, att ställa mig till förfogande i den mån jag kan.

Jag måste själv hitta balans i mitt inre och jag kan bara må bra om denna hjälpande gest kan jag utstråla även till min egen familj. 

Den goda kampen som pågår i vårt inre:

” Den goda kampen är den som vi utkämpar för våra drömmars skull. När de med sin fulla kraft spricker ut inom oss - i ungdomen- då har vi mycket mod men har fortfarande inte lärt  oss att kämpa. När vi till slut lyckas lära oss kämpa har vi inte samma mod att ge oss in i kampen. Därför vänder vi oss inåt och kämpar mot oss själva, och blir vår egen värsta fiende. Vi säger att våra drömmar var barnsliga och svåra att förverkliga eller föddes innan vi visste hur hårt livet var. Vi dödar våra drömmar för att vi är rädda att utkämpa den goda kampen.” (Paulo Coelho: Pilgrimsresan)

Återblick på lyktfesten - Martinlegenden

Varje lyktfest har en särskild karaktär, i år kunde vi njuta av en stjärnklar himmel, vi slapp regn och blåst.
Vandringen med våra lyktor förbereddes noggrant. Föräldrarna hjälpte till, att tillverka de på föräldramötet och barnen förbereddes genom sånger. Stämningen höjdes ju närmare vi kom till lyktfest dagen.
På morgonen brukar jag tända brasan i kakelugnen och båda syskongrupperna samlas kring elden. Jag berättar om ST. Martin...

För länge sedan levede i ett annat land långt härifrån, i Pannonia en riddare och hans hustru. De fick en son, som de gav namnet Martin. 

Av sin fader hade Martin fått modet och av sin mor det goda hjärtat. Martins pappa var riddare och deltog i många strider i kejsarens armé.

Som liten fick Martin följa med sin far och se på riddarnas hästar, rustningar och fanor.

Han tyckte mycket om djur och lekte gärna riddarlekar med sina kamrater. 

När Martin blev större:

Hans far ville att Martin skulle bli riddare och tjäna kejsaren när han blev stor.

När Martin blev äldre blev han en av kejsarens riddare, som hans far hade önskat. Han fick rustning, mantel, svärd och en ståtlig vit häst. Han hade också en egen tjänare som skötte om Martins häst och rustning. Ibland såg man Martins tjänare med en lykta i handen gå till stallet och sköta om hans häst.

När Martin var ute och red med sin häst överraskades han av ösregnet och han sökte skydd och sprang mot en port och klev in i en kyrka. 

Han har aldrig tidigare hört talas om Gud, och när han lyssande på prästen greps han av en stark känsla och han kännde att han hörde dit. Från den dagen ville han inte längre strida, han ville inte lyfta sin hand mot någon annan.

Martin blev en mycket god och sann människa och omtyckt av sina riddarkamrater.

Tiggaren:

En dag befallde kejsaren att riddarna skulle draga ut i strid mot fiender som närmade sig deras stad. 

Hans tjänare kom fram med hästen och Martin förstod, att han skulle vara tvungen att följa med ändå. Det var en kall novemberkväll och en isande vind blåste och det var till och med kallt för korparna att flyga.  

Han red sist och när han kom till statsporten fick han se en gammal fattig man i trassliga kläder stå och huttra och frysa och be om mat. Martin stannade sin häst, steg av och gav mannen av sitt bröd, tog av sin röda mantel och med svärdet klöv han manteln i två delar, den ena delen gav han till den frysne mannen och den andra delen av manteln svepte han om sig självt. Sedan red han iväg i sporrsträck. Han hade så brått att han ej hann höra mannens tack.

Det blev mörkt och riddarna slog läger nedanför en kulle. Samma natt fick Martin en dröm, han hörde att någon ropade hans namn och fick se två änglar komma svävande ner till honom bärande på hans halva kappa. 

Bakom de visade sig tiggarens ansikte, men nu lyste han som solen och betraktade honom med strålande ögon. 

Han började tala: - Det var jag som var den fattige mannen, det var mig du hjälpte. Allt vad du gör för en annan människa gör du för mig, och så försvann ansiktet.

Då bilden försvann var det för Martin som om det varma solskenet sänkt sig ned och tagit boning i hans hjärta för att aldrig mer slockna.

Martin berättade för de andra riddarna om sin upplevelse och sa att han inte ville strida utan tjäna Gud. De hånade honom då och sa att han var feg. 

Om det var så de trodde, ville Martin draga ut ensam och utan svärd för att möta fienden.

Oförskräckt och med ett kors i handen red Martin för att möta fienden som vid åsynen av den ensamma riddaren med korset vek undan och drog sig tillbaka.

När kejsaren fick höra att Martin ensam besegrat fienderna blev han mycket hyllad. Trots övertalningar att stanna hos kejsaren lämnade han kejsarens armé och ville ej längre vara riddare.

I många år hjälpte Martin människor i deras nöd.

När prästen dog ville folket ha Martin som ny präst, men han trodde inte att han dög till att vara det, han tyckte inte att han var tillräckligt from och god. Men folket gick för att hämta Martin till kyrkan. Han hade dragit sig undan och gömt sig. 

De sökte efter honom och hittade honom på en gård, eftersom det var förskräckligt oväsen i ett gåshus. Då anade folket oråd och gick in i gåshuset, där de fann Martin och förde honom till kyrkan. 

När han såg att så många ville ha honom till präst, lät han sig övertalas.

Han stannade inte länge i kyrkans tjänst utan byggde ett kloster utanför staden, dit sökte sig många fattiga och sjuka människor.

För alla var Martin som en broder. Och då han varken hade kappa eller ägodelar att skänka bort, gav han sitt hjärtats värme som gåva.

Efter sin död blev han förklarad som helgon, och kallades som den helige sankt Martin.