Vandringen med våra lyktor förbereddes noggrant. Föräldrarna hjälpte till, att tillverka de på föräldramötet och barnen förbereddes genom sånger. Stämningen höjdes ju närmare vi kom till lyktfest dagen.
På morgonen brukar jag tända brasan i kakelugnen och båda syskongrupperna samlas kring elden. Jag berättar om ST. Martin...
För länge sedan levede i ett annat land långt härifrån, i Pannonia en riddare och hans hustru. De fick en son, som de gav namnet Martin.
Av sin fader hade Martin fått modet och av sin mor det goda hjärtat. Martins pappa var riddare och deltog i många strider i kejsarens armé.
Som liten fick Martin följa med sin far och se på riddarnas hästar, rustningar och fanor.
Han tyckte mycket om djur och lekte gärna riddarlekar med sina kamrater.
När Martin blev större:
Hans far ville att Martin skulle bli riddare och tjäna kejsaren när han blev stor.
När Martin blev äldre blev han en av kejsarens riddare, som hans far hade önskat. Han fick rustning, mantel, svärd och en ståtlig vit häst. Han hade också en egen tjänare som skötte om Martins häst och rustning. Ibland såg man Martins tjänare med en lykta i handen gå till stallet och sköta om hans häst.
När Martin var ute och red med sin häst överraskades han av ösregnet och han sökte skydd och sprang mot en port och klev in i en kyrka.
Han har aldrig tidigare hört talas om Gud, och när han lyssande på prästen greps han av en stark känsla och han kännde att han hörde dit. Från den dagen ville han inte längre strida, han ville inte lyfta sin hand mot någon annan.
Martin blev en mycket god och sann människa och omtyckt av sina riddarkamrater.
Tiggaren:
En dag befallde kejsaren att riddarna skulle draga ut i strid mot fiender som närmade sig deras stad.
Hans tjänare kom fram med hästen och Martin förstod, att han skulle vara tvungen att följa med ändå. Det var en kall novemberkväll och en isande vind blåste och det var till och med kallt för korparna att flyga.
Han red sist och när han kom till statsporten fick han se en gammal fattig man i trassliga kläder stå och huttra och frysa och be om mat. Martin stannade sin häst, steg av och gav mannen av sitt bröd, tog av sin röda mantel och med svärdet klöv han manteln i två delar, den ena delen gav han till den frysne mannen och den andra delen av manteln svepte han om sig självt. Sedan red han iväg i sporrsträck. Han hade så brått att han ej hann höra mannens tack.
Det blev mörkt och riddarna slog läger nedanför en kulle. Samma natt fick Martin en dröm, han hörde att någon ropade hans namn och fick se två änglar komma svävande ner till honom bärande på hans halva kappa.
Bakom de visade sig tiggarens ansikte, men nu lyste han som solen och betraktade honom med strålande ögon.
Han började tala: - Det var jag som var den fattige mannen, det var mig du hjälpte. Allt vad du gör för en annan människa gör du för mig, och så försvann ansiktet.
Då bilden försvann var det för Martin som om det varma solskenet sänkt sig ned och tagit boning i hans hjärta för att aldrig mer slockna.
Martin berättade för de andra riddarna om sin upplevelse och sa att han inte ville strida utan tjäna Gud. De hånade honom då och sa att han var feg.
Om det var så de trodde, ville Martin draga ut ensam och utan svärd för att möta fienden.
Oförskräckt och med ett kors i handen red Martin för att möta fienden som vid åsynen av den ensamma riddaren med korset vek undan och drog sig tillbaka.
När kejsaren fick höra att Martin ensam besegrat fienderna blev han mycket hyllad. Trots övertalningar att stanna hos kejsaren lämnade han kejsarens armé och ville ej längre vara riddare.
I många år hjälpte Martin människor i deras nöd.
När prästen dog ville folket ha Martin som ny präst, men han trodde inte att han dög till att vara det, han tyckte inte att han var tillräckligt from och god. Men folket gick för att hämta Martin till kyrkan. Han hade dragit sig undan och gömt sig.
De sökte efter honom och hittade honom på en gård, eftersom det var förskräckligt oväsen i ett gåshus. Då anade folket oråd och gick in i gåshuset, där de fann Martin och förde honom till kyrkan.
När han såg att så många ville ha honom till präst, lät han sig övertalas.
Han stannade inte länge i kyrkans tjänst utan byggde ett kloster utanför staden, dit sökte sig många fattiga och sjuka människor.
För alla var Martin som en broder. Och då han varken hade kappa eller ägodelar att skänka bort, gav han sitt hjärtats värme som gåva.
Efter sin död blev han förklarad som helgon, och kallades som den helige sankt Martin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar