söndag 29 maj 2011

Det goda, det sanna och egoismen däremellan

Dagliga iakttagelser i min förskolegrupp visar på betydelsen av barnens olika sociala förmågor och forskande förhållningssätt kontinuerligt. 
Det som utspelar sig mellan oss i det sociala spänningsfältet har även en avgörande betydelse i barnets orientering i senare levnadsstadier.
Det är viktigt hur min förebildliga hållning kan vägleda barnen från en ibland ganska så egoistisk hållning, till förmågan att vilja vara med och söka sig fram till andra och vilja vara delaktiga i sociala relationer.

Förskolebarn i allmänhet besitter förmågan redan i riktigt småbarnsåldern, att sträva efter det goda och det sanna.
Hur ofta hör man inte småbarn påpeka vuxnas beteenden på ett abrupt sätt och hur ofta finner vi inte dessa uttalanden vara sanna, självuppfostrande?
Det beror på oss själva hur vi bemöter dessa uttalanden?
Om vi vuxna lyckas med det, att erkänna våra brister, avsägelser, konstiga uttalanden, bedömande gentemot andra människor, kan vi ganska så snart möta barnens nyfikna blickar:
"Vågar du visa att du också kan begå fel?"
Dessa samspel leder oss fram till en ärlig relations utvecklande.
Om vi åstadkommer en god social stämning i barngruppen och i hemmet så kommer detta att visa sig på flera olika plan:
* Barnet kommer då att vara öppen och nyfiken på sin omgivning.
* Det kommer att vilja se det positiva, det goda i det som uppstår i den mellanmänskliga kontakten.
* Det kommer att se andras "svaga" sidor som en möjlighet till att sträcka ut en hjälpande hand.

Dessa förmågor ger samtidigt en viss sårbarhet gentemot den etablerade samhällsstrukturen!
För hur ska man odla egenskaper för framtidens arbetskraft om inte genom, att sträva efter framgång, ge de motivationen till att vara först, bäst och duktigast?
Eller finns det andra vägar? 
Enligt förskolans likabehandlingsplan borde vi uppmuntra alla barns olika förmågor som tillgång och ge fritt utrymme för att låta andras olika behov också komma till tals. 
Det enskilda barnets behov ska anpassas till helhetens och helheten (barngruppen) skall ta hänsyn till det specifika behovet som avspeglar sig i barnens individualitet. 
Denna svåra ekvation visar sig oftast i leken, vid turtagning, i fördelningen av olika roller, då blyga barn inte får vara med eller då aggressiva barn hamnar utanför.

Ett kort citat ur tidningen Dagens Industri:
"Det finns människor som verkar vara födda till ledare. Redan på dagis ser man barn som naturligt tar befälet och styr vilka lekar som ska lekas, och delar ut roller till sina kamrater, som om de aldrig hade gjort någonting annat. Redan i ung ålder har de en förmåga att se vad andra är bra på och få dem med sig. Ett tiotal år senare hittar man dem som elevvårdsordförande, körledare eller ledare för knattelaget. Att de handplockas till chefer redan innan de nått 30-strecket är därför inte så konstigt."

Hur kan samhälleliga plikter tjänas på bästa sätt redan i tidig förskoleålder?
Vågar vi överhuvudtaget blicka in i framtiden? 
De flesta politiska beslut motiverar till effektivisering, produktionsökning, vag tolerans mot människor som har specifika stödbehov? Tävlingsbenägenheten styr världen i smått och stort.

Jag anser det som viktigt att redan i förskoleåldern vägleda barnen och ge de positiva motbilder till all ondska, egoism som så ofta styr världens maktstrukturer.
Pedagogens förebildliga hållning kan ge vägledande motiv för senare levnadsstadier. 
Framtidens medborgare bör vara vaksamma och ha ett öppet sinne för världen. 
De bör utveckla förmågan, att tänka fritt och inte bara foga sig in i olika politiska beslut, utan våga stå emot utmaningar.
Dagens Industrins insändare har rätt! 
Skillnader visar sig i barns beteenden redan i förskoleålder, frågan är hur vi kan vägleda dessa barn på bästa sätt?

Organisatorisk perspektiv på den nya skollagen

Organisatorisk perspektiv på den nya skollagen: 

Återigen en text som vänder sig i första hand till förskollärare. Det kan vara intressant även för föräldrar för att betrakta vårt yrkets utmaningar och krav:

På senare tid har det startats diskussioner i vårt förskollärarkollegium och i skolans ledning om hur vår organisation ska utvecklas enligt den nya läroplanen.
Jag hoppas att mina tidigare inlägg beskrev waldorfpedagogikens särart och dess framtida utveckling och att den gav en klar överblick över svårigheterna och utmaningarna i vårt pedagogiska arbete.
Vi tvingas in i en allt mer kunskapsorienterad förskolevärld och vi ställs allt oftare inför olika myndighetskrav.
Min förhoppning är, att med hjälp av kontrasten jag gav gällande den allmänna läroplanen och waldorfpedagogikens syn på uppfostran visar på betydelsen av denna storartade uppgift: 

"Vad innebär det egentligen, att ta hand om småbarn och vara en god förebild för dem?"

Hur kan vi eftersträva, att ge goda möjligheter till efterhärmning? 
Min förhoppning även att genom kontrasten kunde jag ge en klar bild över det hur viktigt det är, att waldorfförskolan kan bibehålla en god kvalité enligt de anvisningar Rudolf Steiner har utarbetat.
Det behöver skapas förståelse kring våra pedagogiska arbetsfält, som kräver en organisationsform som motsvarar dagens myndighetskrav.
Det är även önskvärt att beakta vad förskollärarna förväntar sig av en organisationsform på en förskola och att detta borde spegla självförvaltningens anda.
Eftersom det råder tveksamheter kring hur den nya skollagen tolkas gällande rektor och förskolechef försöker jag framföra mina åsikter, som än så länge inte har tolkats på samma sätt i skolledningen.

Ur den nya skollagen: ”Rektorn kan dock vara tillika förskolechef”.
För mig betyder det, att detta är en tolkningsfråga.
I allt fler kommuner och verksamheter tolkas denna text på ett sätt som tvingar in förskolans ledning under skolans paraply. Den nya skollagens intention var precis det motsatta, nämligen att skilja skolans och förskolans pedagogiska spelrum och att lämna fritt utrymme för utvecklandet av förskoleverksamheten och för skolan.
Kontaktar man Skolverket får man ändå helt olika svar beroende på vem som ringer och vem man frågar.

Tillbaka till Utbildningsförvaltningens rapport:
” Skolverkets allmänna råd slår fast att den pedagogiska ledningen är en viktig faktor för förskolans kvalitet. Även Stockholms stads förskoleplan lyfter fram att en kvalitativ utveckling av förskolan kräver ett pedagogiskt ledarskap, som skapar förutsättningar för den pedagogiska verksamheten att arbeta mot uppställda mål och skapa förutsättningar för ett systematiskt kvalitetsarbete.”
Ur den nya skollagen:  
”Det ska vara tydligt för eleverna, barnen och deras föräldrar samt för personalen vem som har ledningsansvaret för de olika verksamheter som regleras i skollagen, läroplanen och andra författningar. Därför ska den som har ledningsansvaret benämnas förskolechef och den som har ledningsansvaret för skolan benämnas rektor.”
I våra diskussioner med skolledningen har det framgått hur viktigt det är att man har en klar översikt över förskoleverksamheten, att man kan ha snabbare beslutsgångar, och att ledningsfunktionen fungerar på ett sätt som motsvarar dagens krav.
Ur den nya skollagen:”Ett huvudman ska kunna organisera verksamheten på det sätt som bäst passar de lokala förutsättningarna”
Förskolan som institution är en ”levande kulturbärande organ” där de dagliga mötena med barn och föräldrar utgör grunden för ett gott samarbete.
Förskolechefen bör ha tid, plats och befogenhet över, att ha en nära relation till föräldrar, boka in  samtal vid svåra föräldrafrågor, ha en nära kommunikation med oss alla medarbetare, ha översikt över intagningar, och räcka till en övergripande pedagogisk planering och ta ansvar för detta.
Ur den nya skollagen: Det är kanske därför det står: ”I motivtexten betonas vikten av att ledningen av det pedagogiska arbetet samt ansvaret för verksamhetens inre organisation samlas hos en person och att denna ska kallas rektor eller förskolechef. Det innebär krav på att organisera skolenheten eller förskoleenheten så att allt ansvar och alla befogenheter samlas hos denne.”
Om rektorn skulle delegera ansvar till förskolechefen, skulle inte dessa krav tillgodoses och redan i dagsläget har vi svårigheter med att ha översikt över ansvar, befogenheter, beslutsgång.

Arbetsfältet med föräldrarna:

Ur Utbildningsförvaltningens rapport: ”Av vår föräldraintervju framgick att föräldrarna över lag är mycket nöjda med samverkansformerna. De vet vem de ska vända sig till i olika frågor och upplever att deras synpunkter tas tillvara.”
Jag undrar om detta kan bibehållas ifall en rektor kommer att bära en övergripande ansvar för förskoleverksamheten?
Enligt våra erfarenheter uppskattar föräldrar särskilt mycket en nära relation till oss pedagoger och till verksamhetsansvarige- till förskolechefen.
Det händer flertal gånger under årets lopp att förskolechefen behöver ”rycka in” och hjälpa till i svåra föräldrasamtal och eftersom hon har en nära relation genom intagningsprocessen med alla föräldrar, kan hon snabbt skapa lösningar och försöka överbygga eventuella svårigheter som kan uppstå mellan pedagogen och föräldern.
Enligt den waldorfpedagogiska grundprincipen bör vi ha stor förståelse för det, att barnen  präglas av sina föräldrar, eftersom de tillbringar största delen av sin vakna tillvaro med dem.
Att bygga en bro mellan hem och förskola är ett av de viktigaste uppgiften för oss förskollärare!
Waldorfförskolan gör ett förarbete, marknadsföring och bidrar till, att föräldrarna väljer nästan uteslutande en skolgång i närmast liggande waldorfskolan.


Arbetsfältet med barnen - och dess samband med den nya skollagen:
En strid ström av barn söker sig till våra förskolor med olika bokstavsbetyg. Vi kallar dessa barn med benämningar som: ”stjärnbarn, indigobarn, kristallbarn”.
Dessa barn är oerhört sensibla och söker sig till en spirituell värld och vårt arbete att lyckas med att vägleda de blir helt beroende av våra grundläggande värderingar gällande den andliga världen och hur vi genom vår pedagogiska hållning kan föra in de i livet.
Rytmens, upprepningens, det inre lugnets betydelse beskrivs även av specialpedagoger vid handledningen vi får!
Varför skulle inte normalbegåvade barn må bra av det?
Varför skulle inte barn må bra av sagans hälsobringande krafter, varför skulle inte leken på förskolan räcka väl?
Det är hög tid för oss waldorfförskollärare att hänvisa myndigheter till modern forskning som understödjer vårt arbetssätt: Matti Bergströms hjärnforskning, kvantfysikens och kvantmekanikens synsätt, till elementär barnpsykiatri, till professor Bo Dahlins pedagogiska forskning!
Men vem ska ta hand om barnen om vi ska lägga ner så mycket energi på argumentation, att till slut tappar vi orienteringen?
Alla vi som arbetar på waldorfförskolor världen över ställer oss till förfogande och arbetar i en speciell pedagogisk arbetsfält därför att vi tror på dess verkan! Vi tror på barnen och på framtiden!

Vi waldorfförskollärare en speciell yrkeskår, vi är nog den mest anpassade arbetskraft!
Vi har lärt oss att drömma bort oss i vår lilla ullmoln.
Vi har lärt oss att vara lyhörda, vördnadsfulla, kärleksfulla och har uppfostrat oss själva i så hög grad, att vi har snart ingen självbevarelsedrift!
Vi låter oss vägledas av skolväsendet, av myndigheter som tycker sig veta bäst, men nu är det dags för oss att vakna ur vår ”lilla törnrosdröm” och skriver proklamation till Skolverket och vågar stå emot kraften som vill tvinga oss in under skolans paraply.
Det är dags för oss, att klippa av navelsträngen!



lördag 28 maj 2011

Den nya läroplanens betydelse ur walodrfpedagogikens synvinkel

Kan man bedriva waldorfpedagogik enligt den nya läroplanen på waldorfförskolan?

(OBS! Texten vänder sig i första hand till förskollärare med en öppen förhållningssätt i pedagogiska frågor )

För några månader sedan har vi haft inspektion av Utbildningsförvaltningen på vår förskola.
Vilket resulterade i en utvärdering med en 25 sidors dokument.
När jag läste det första gången greps jag av panik, sedan kom resignationen, idag befinner jag mig i upprorsstadium.
För att införliva mina gamla kunskaper gällande förskolepedagogik enligt Rudolf Steiners anvisningar satte mig ner och började läsa dessa, för att få grepp om tillvaron.

I den första delen lämnar jag fritt utrymme till läsaren att sammanföra waldorfpedagogik med läroplanen för förskolan som syftar till nästan uteslutande på kunskapsinlärning.
Grunden till jämförelsen har jag använt mig av Utbildningsförvaltningens inspektionsrapport på vår förskola och av Rudolf Steiners två grundläggande böcker, som gäller pedagogiska hänvisningar under den första sjuårsperioden: ”Barnets uppfostran från andevetenskapens synpunkt” och ”Barnet en spegling från kosmos.”
Jag ställer mig frågande kring uppgiften att överhuvudtaget sammanföra dessa. Jag lämnar uppgiften till läsaren med frågan:
"Vad är waldorfförskolans framtid och hur kan vi bemöta myndighetskritik?"

Ur rapporten: Arbetssätten bör utvecklas mot en mer utforskande förhållningssätt. Det bör föras en diskussion om vad barns inflytande kan innebära och hur man kan inbegripa barnens egna tankar och frågor för att möjliggöra större utmaningar och göra de mera delaktiga i det egna lärandet.”
”I läroplanen framhålls likaså att de fyra kunskapsformerna fakta-förståelse-färdighet-förtrogenhet förutsätter och samspelar med varandra och därför, oavsett barnens ålder, måste sätta sin prägel på verksamheten. Detta i sin tur kräver att man aktivt för en diskussion om innebörden i begreppen kunskap, lärande och utveckling.” 

Ur barnets uppfostran: "Här skall detta påvisas med avseende på en dylik fråga, uppfostringsfrågan. Inga fodringar och program bör uppställas. Det är helt enkelt barnets natur som skall beskrivas. När man utgår från den tillväxande människans väsen, då kommer synpunkterna på uppfostran att framträda av sig själva. Vill man förstå den tillväxande människans väsen så måste man utgå från att betrakta människans dolda natur."
"Liksom man inte kan låta yttervärldens fysiska inflytanden verka på det ännu ofödda barnet, så borde man inte heller före tandömsningen låta de krafter verka på eterkroppen (livskroppen), vilka för denna detsamma som den fysiska omgivningens intryck är för den fysiska kroppen."

”Vad som före sjuårsåldern bör utvecklas i denna eterkropp i fråga om föreställningar, vanor, minne, och så vidare, det måste utvecklas av”sig självt” på liknande sätt, som ögonen och öronen utvecklas i moderns kropp utan påverkan av yttervärldens ljus och ljud.”

Ur rapporten: ”Vi varken såg eller hörde uttalas att barns utforskande, nyfikenhet och lust att lära ska utgöra grunden för den pedagogiska verksamheten och att den ska utgå ifrån barnens erfarenheter, intressen, behov och åsikter. Detta är ju trots allt något som läroplanen, Lpfö98 fastställer, men som enligt vår mening delvis kan komma i konflikt med de waldorfpedagogiska principer som har sin grund i Rudolf Steiners människokunskap och synen på barnets utveckling i lagbundenheter.”
”Mot bakgrund av avsaknaden av utforskande förhållnings- och arbetssätt bedömer vi att verksamheten bör utvecklas mot ett sådant.”
Ur Barnets uppfostran: ”Allt vad modershöljets krafter och vätskor förut har åstadkommit på kroppen, det måste nu den yttre fysiska världens krafter och element göra. Fram till tandömsningen vid sjuårsåldern gäller det för människokroppen att fullfölja en uppgift med avseende på sig själv. Det är en uppgift som är väsentligen olika uppgifterna under alla andra levnadsepoker. De fysiska organen måste under denna tid anta vissa former. Deras strukturförhållanden  måste få bestämda riktningar och tendenser. Senare tillväxer de, men detta sker under alla följande år enligt de grundformer, som har utbildats, då är det riktiga former som tillväxer, har missbildade former utbildats, då är det missbildade former som tillväxer.”
”Man bör alltid hålla fast vid att det inte är abstrakta föreställningar, som inverkar på eterkroppen medan utvecklas, utan levande bilder i deras andliga åskådlighet.”
”Det är nödvändigt att den unga människan inte tar upp naturens hemligheter och livets lagar förståndsmässigt nyktra begrepp, utan i symboler.”

Ur rapporten: ”Vi bedömer att utformningen av miljön och materialet inbjuder till lek och ger barnen förutsättningar att utveckla fantasin. Däremot är vi tveksamma till i vilken grad miljön erbjuder möjligheter till barns utforskande av omvärlden i enlighet med intentionen i Lpfö 98. Detta kräver att man ständigt reflekterar över vad barn visar intresse för och anpassar miljön och material därefter. Som vi förstår det är miljön och utbudet av material oavhängigt barngruppen och de enskilda barnens intressen och erfarenheter.”
Ur Barnets uppfostran: ”När barnet  har den sammanvirade servetten framför sig, måste det med sin fantasi komplettera allt som kan låta denna tingest framstå som människa. (Om knytdockan)
Detta arbete av fantasin verkar utvecklande på hjärnans former.”
”Alla de leksaker, som bara består av döda matematiska former, verkar förödande på barnets formbildande krafter.”

Ur rapporten:  "Det finns ingen anledning för oss att betvivla att barnen ges många möjligheter till skapande verksamhet, men vi ställer oss trots detta frågande till om det sker utifrån varje barns behov och intresse. Att vi förhåller oss något frågande beror dels på att skapande verksamhet utanför den fria lekens ram till största delen bedrivs i fasta och schemalagda aktiviteter, dels på att barnen förväntas ”efterhärma” den vuxne. Ytterligare en anledning utgörs av förskolans vilja att ”motverka nya intryck”. Detta förhåller sig inte helt okomplicerat till de intentioner som präglar läroplanen Lpfö98. Denna ger uttryck för att barnen ska få stimulans och vägledning av vuxna för att genom egen aktivitet öka sin kompetens och utveckla nya kunskaper och insikter.”

Ur Barnets uppfostran: ”Det finns två magiska ord som anger, hur barnet kommer i ett förhållande med till sin omgivning. Dessa är efterhärmning och förebild.” ”Allt som försiggår i den fysiska omgivningen härmas av barnet, och genom härmningen gjuts dess fysiska organ in i de former, som sedan förblir bestående. Man måste bara ta den fysiska omgivningen i vidast tänkbara bemärkelse. Dit hör allt som utspelas i barnets omgivning, allt som det kan varsebli med sina sinnen, allt som från det fysiska rummet kan verka på barnets andliga krafter.”
”Det är inte moraliska talesätt och kloka förklaringar som inverkar på barnet i angiven riktning, utan allt som de vuxna i dess omgivning rent synligt gör inför dess ögon.”
”Barnet lär sig nu en gång inte genom upplysningar utan genom efterhärmning. Och dess fysiska organ utvecklar sina former genom den fysiska omgivningens inverkan. Det utbildas en sund synförmåga om man i barnets omgivning för in riktiga färg - och ljusförhållanden. Och i hjärnan och blodomloppet bildas de fysiska anlagen till ett sunt moraliskt sinne, om barnet ser moraliska handlingar i sin omgivning.”
”Till de krafter, som verkar formbildande på de fysiska organen, hör alltså glädje över omgivningen och genom den. Glada miner hos uppfostraren och framför allt uppriktig, inte framtvingad kärlek. En sådan kärlek, som varmt genomströmmar den fysiska omgivningen, utkläcker i ordets egentliga mening de fysiska organens  former.”
Ur: Barnet en spegling från kosmos: ”Många frågar ofta: Hur skall vi uppfostra ett barn på bästa sätt? Som så mycket annat handlar det inte om att ställa upp några grundregler som vi går med i fickan eller i väskan för att kunna följa dem. (Obs! Läroplanen finns i fickformat!)Det handlar om att vi börjar med oss själva, att vi anstränger oss för att få en mängd översinnliga föreställningar, så att vårt sinne och vårt känsloliv är genomträngt av något som riktar sig mot det översinnliga. För det är mycket större verkan på barnet än det vi kan ge utifrån yttre förståndsregler och förståndspedagogik.”
”I denna förandligade kärlek till barnet, i detta rent andligt känslomässiga måste vi dyka in. Man måste säga att, när du hjälper barnet måste du vara en representant för krafter som inte finns på jorden, utan i det översinnliga. Alla uttänkta pedagogiska grundregler är mycket lite fruktbara så länge vetenskapen följer en materialistisk riktning.”
”I förhållande till den yttre materiella världen verkar du genom det du GÖR, som uppfostrare verkar du genom den du ÄR.”

Ur rapporten: ”Av läroplanen Lpfö98 framgår att förskolans uppdrag även innebär att bidra till att barnen utvecklar sitt ord- och begreppsförråd och sin förmåga att leka med ord, sitt intresse för skriftspråk och för förståelsen av symboler samt deras kommunikativa funktioner. På vår förfrågan om hur detta sker på förskolan uppgavs att barnen kan tillverka egna skyltar av olika slag som kan berika deras lekar, de kan skriva sina egna namn på målningar etc. Det uppgavs också att”när barnen visar intresse så svarar vi”. Av detta drar vi slutsatsen att man inväntar barnens mognad.”
”Vad gäller barns språkutveckling finns anledning och reflektera över hur man kan stimulera barns skriftspråkutveckling och inte bara invänta mognad för det.”

Ur Barnet uppfostran: ”Under de tidiga barndomsåren är det särskilt viktigt att sådana uppfostringsmedel som till exempel barnvisor så mycket som möjligt får göra ett vackert rytmiskt intryck på sinnena. Man bör fästa mindre vikt vid  betydelsen än vid den vackra klangen. Ju mer uppfriskande någonting verkar på ögon och öron, desto bättre är det. Man borde inte underskatta den organbildande kraft som dansande rörelser efter musikalisk rytm har.”
”Före tandömsningen skall ändamålet med de berättelser, sagor etc, som man ger barnet, endast vara att framkalla glädje, vederkvickelse och munterhet.”
Det är inte bara en bildligt talesätt när man säger att man kan förstå lika bra med känslan, med förnimmelsen, med hjärtat, som med förståndet. Begrepp är endast ett av medlen till att förstå tingen i denna värld.”
”Betoningen är för barnet halva språket. - Betänk att barnen förstår sitt språk innan de lär sig tala det, precis som vi förr förstår än talar grekiska eller något annat främmande språk. - Ha förtroende till tidens och sammanhangets möjligheter att lösa gåtorna.”
”Tala med en ettåring som om han vore en tvååring och med denne om den vore sex år, därför att skillnaden i förståndets fostrare, som anser att det är lärarna som lär barnet allting, må betänka att halva sin värld, nämligen den andliga (till exempel de etiska och metafysiska föreställningarna) bär barnet ju redan inom sig alldeles färdig. Och just därför kan språket, som endast rustat för att återge det kroppsliga i bilder, inte återge det andliga utan blott belysa det.”

Ur rapporten: Enligt läroplanen Lpfö98 ska förskolan sträva efter att varje barn utvecklar sin förmåga att upptäcka och använda  matematik i meningsfulla sammanhang. Barnen ska också ges förutsättningar att utveckla sin förståelse för grundläggande egenskaper i begreppen tal, mätning och form samt sin förmåga att orientera sig i tid och rum.
På samma sätt som man inväntar barns mognad för skriftspråket fick vi i vår intervju med personalföreträdarna intrycket att man inväntar barns intresse för siffror och antaluppfattning. Barns intresse för geografiska former förväntas även det mogna fram enligt de samtal vi hade med pedagoger. Liksom det finns anledning att reflektera över hur man kan stimulera barns intresse för skriftspråksutveckling menar vi att en sådan diskussion med fördel kan föras om hur barns matematiska förmåga kan stimuleras.”
Obs! Jag hittar ingen citat till denna påstående, inte ens Steiner i sin vildaste fantasi kunde föreställa detta???

Ur rapporten: ”Dock kan vi konstatera att waldorfpedagogiken generellt kan ha en annan inställning till barns inflytande än den som kommer till uttryck i läroplanen, Lpfö98.
Tveksamheten om hur barns inflytande kan gestaltas i förskolan uttalades också under vår intervju med pedagogerna.”

Ur: Barnets uppfostran: "Glädje över livet, kärlek till tillvaron, kraft att arbeta, allt detta växer fram för hela livet om man vårdar sinnet för skönhet och konst. Och förhållandet människor emellan- hur förädlas och förskönas det inte genom detta sinne. Den moraliska känslan utvecklas ju också under dessa år genom bilderna ur livet och genom de förebildliga auktoriteterna,”
”Ur: Barnet en spegling av kosmos:”Att ta upp det i sig som andevetenskapen kan ge, det betyder att bli människa. Det betyder inte bara att vara en marionettdocka, en docka i sinnevärlden, med det menas den frihet som egentligen skall vara det element som människan lever och verkar i hela sitt liv.”

Sammanfattning:
1. Efter inspektionen påbörjade vi ett kollegiearbete och försöker sammanföra waldorfpedagogik  med läroplanens intentioner. Vilket kräver en mera medveten pedagogisk hållning av oss alla.

2. Vi berättar om våra pedagogiska mål på föräldramöten och på intagningsmöten ännu mera ingående, så att föräldrarna kan få en insikt om hur dessa pedagogiska mål kan leva vid sidan om varandra och att våra mål som anges i läroplanen efterlevs, fast vägen dit, sker i annorlunda faser och att fokus läggs huvudsakligen på den mänskliga aspekten. 
Mötet som sker mellan uppfostraren och barnet ger den bästa möjligheten till för barnet att utveckla tillit till sin omgivning och denna grundläggande mänskliga kvalité lägger grunden, för att lära sig saker, inte tvärtom.

3. I framtiden blir det nödvändigt att Rudolf Steiners hänvisningar "översetts och bearbetas" på våra kollegiemöten, så att man kan förklara tydligt för myndigheter och föräldrar vår pedagogik på ett modernt språk.

4. Personligen känner jag stor fascination över det, hur användbara och tydliga hans anvisningar är än idag, trots den 100 år gamla språkdräkten! Andlig kunskap lever utanför våra tidsramar!