söndag 29 maj 2011

Det goda, det sanna och egoismen däremellan

Dagliga iakttagelser i min förskolegrupp visar på betydelsen av barnens olika sociala förmågor och forskande förhållningssätt kontinuerligt. 
Det som utspelar sig mellan oss i det sociala spänningsfältet har även en avgörande betydelse i barnets orientering i senare levnadsstadier.
Det är viktigt hur min förebildliga hållning kan vägleda barnen från en ibland ganska så egoistisk hållning, till förmågan att vilja vara med och söka sig fram till andra och vilja vara delaktiga i sociala relationer.

Förskolebarn i allmänhet besitter förmågan redan i riktigt småbarnsåldern, att sträva efter det goda och det sanna.
Hur ofta hör man inte småbarn påpeka vuxnas beteenden på ett abrupt sätt och hur ofta finner vi inte dessa uttalanden vara sanna, självuppfostrande?
Det beror på oss själva hur vi bemöter dessa uttalanden?
Om vi vuxna lyckas med det, att erkänna våra brister, avsägelser, konstiga uttalanden, bedömande gentemot andra människor, kan vi ganska så snart möta barnens nyfikna blickar:
"Vågar du visa att du också kan begå fel?"
Dessa samspel leder oss fram till en ärlig relations utvecklande.
Om vi åstadkommer en god social stämning i barngruppen och i hemmet så kommer detta att visa sig på flera olika plan:
* Barnet kommer då att vara öppen och nyfiken på sin omgivning.
* Det kommer att vilja se det positiva, det goda i det som uppstår i den mellanmänskliga kontakten.
* Det kommer att se andras "svaga" sidor som en möjlighet till att sträcka ut en hjälpande hand.

Dessa förmågor ger samtidigt en viss sårbarhet gentemot den etablerade samhällsstrukturen!
För hur ska man odla egenskaper för framtidens arbetskraft om inte genom, att sträva efter framgång, ge de motivationen till att vara först, bäst och duktigast?
Eller finns det andra vägar? 
Enligt förskolans likabehandlingsplan borde vi uppmuntra alla barns olika förmågor som tillgång och ge fritt utrymme för att låta andras olika behov också komma till tals. 
Det enskilda barnets behov ska anpassas till helhetens och helheten (barngruppen) skall ta hänsyn till det specifika behovet som avspeglar sig i barnens individualitet. 
Denna svåra ekvation visar sig oftast i leken, vid turtagning, i fördelningen av olika roller, då blyga barn inte får vara med eller då aggressiva barn hamnar utanför.

Ett kort citat ur tidningen Dagens Industri:
"Det finns människor som verkar vara födda till ledare. Redan på dagis ser man barn som naturligt tar befälet och styr vilka lekar som ska lekas, och delar ut roller till sina kamrater, som om de aldrig hade gjort någonting annat. Redan i ung ålder har de en förmåga att se vad andra är bra på och få dem med sig. Ett tiotal år senare hittar man dem som elevvårdsordförande, körledare eller ledare för knattelaget. Att de handplockas till chefer redan innan de nått 30-strecket är därför inte så konstigt."

Hur kan samhälleliga plikter tjänas på bästa sätt redan i tidig förskoleålder?
Vågar vi överhuvudtaget blicka in i framtiden? 
De flesta politiska beslut motiverar till effektivisering, produktionsökning, vag tolerans mot människor som har specifika stödbehov? Tävlingsbenägenheten styr världen i smått och stort.

Jag anser det som viktigt att redan i förskoleåldern vägleda barnen och ge de positiva motbilder till all ondska, egoism som så ofta styr världens maktstrukturer.
Pedagogens förebildliga hållning kan ge vägledande motiv för senare levnadsstadier. 
Framtidens medborgare bör vara vaksamma och ha ett öppet sinne för världen. 
De bör utveckla förmågan, att tänka fritt och inte bara foga sig in i olika politiska beslut, utan våga stå emot utmaningar.
Dagens Industrins insändare har rätt! 
Skillnader visar sig i barns beteenden redan i förskoleålder, frågan är hur vi kan vägleda dessa barn på bästa sätt?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar