Att vara förebild

"Människa lär känna dig själv" -Dessa ord var inmejslade över ingången till Oraklet i Delhi för över 3000 år sedan. Om inte människan lär känna sig själv så kan hon inte förstå den sanna innebörden av det oraklet förmedlar. Det är meningen med människans liv på jorden att vi skall lära oss förstå denna uppmanings sanna innebörd" /Alexander J. Markus/

Min övertygelse är att i arbetet med förskolebarn är det oerhört viktigt att ha en så objektiv bild om sig själv som möjligt, att man granskar sig själv kontinuerligt.

Strävandet efter att uppnå inre harmoni genom arbetet med sig själv kan barn tydligt uppfatta. 

Genom strävan kan vi komma i kontakt med vårt inre också. Om vi lyckas med det bra, kan barnen visa starkt förtroende för oss. Speciellt hos småbarn kan man uppleva en så tydlig tillgivenhet som visar sig i sättet de härmar oss.

I dessa stunder kan man få en känsla som förälder, att det är barnen som "bär oss". 

För hur glädjefullt är det inte att se sitt barn upprepa samma kärleksfulla handling som du har gjort för en stund sedan och se återspeglingen i barnets gester då det utför samma sak mot en annan person?

I föräldraskapet i dess mångfasetterade form kan vi uppleva så ofta sådana värdefulla stunder.

Om man lyckas med det, att vara en god förebild och att medvetet försöka slipa sin röst, rörelser, gester eller egenskaper som man själv tycker har betydelse i livet, då känner man förnöjsamheten nästan omedelbart.

Att vara förebild innebär: 

Att man visar en bild av sig själv och av världen. I bilden inpräntar man även sina egna upplevelser och erfarenheter.

Frågan är: HUR ska bilden förmedlas?

Den viktigaste ingrediensen tyckte jag som förälder var, att vara ärlig mot mig själv och mitt barn. 

Att jag vågade stanna upp och medge vad jag har gjort för fel, eller vad var det som var positiv?

Om man är ärlig mot sig själv, erkänner man också ganska lätt, felet man har gjort. 

Man kan föra en inre dialog: "Jag orkade inte, jag var så trött, jag var på dåligt humör..."- har man tänkt igenom det, så kan man räkna med det, att man får en ny chans ganska snabbt! 

Barnen är alltid beredda att förlåta för våra fel!

I dessa stunder får vi helt enkelt förlita oss på våra erfarenheter och kunskapen som vi har erfarit i livet även om barnen förväntar av oss att vi kan allt! Det är kanske det som skrämmer oss?

Det kan även vara en viktig insikt, när man medger att: "Barn kan bättre än vi vuxna!"

De kan fullständigt glömma bort sig just i det de gör och bära med sig mening och glädje i vårt liv som vi vuxna måste sträva efter dagligen!

Varifrån får våra barn förtroendet för oss? - undrade jag ibland när jag upplevde mig själv som dålig mor. Ganska så snart fick jag svar på min fråga inom mig själv:

"Du måste ge en bild av dig själv sådan du önskar vara, du måste ge hopp där modet sviktar och du måste ge kärlek även då det känns såååå.. svårt."

Jag tycker att det är en grundläggande erfarenhet som småbarn i förskoleåldern ska erfara av sina föräldrar dagligen.

Uppgiften känns vara något övermäktigt, att kunna leva upp till, att kunna vara en förälder, pedagog som varje dag har en uppgift att ge barn i dess omgivning, någonting som de kan bära med sig vidare i livet och sedan förmedla det till sina egna barn.

Se även texten föräldrafrågor som ger konkreta exempel på livssituationer med småbarn, att vara förebild...