Inlärning och kunskapsorientering på waldorfförskolan

Ett kort citat ur den nya läroplanen: " En reflekterande pedagog med ett vetenskapligt förhållningssätt omprövar kontinuerligt sina beprövade erfarenheter för att därigenom åstadkomma en praktik där det dagliga arbetet ständigt är i utveckling"

Vissa delar i den nya läroplanen lägger stort fokus på kunskapsinhämtning och på ett naturvetenskapligt förhållningssätt.

Som förskollärare på en waldorfförskola spetsar man sina öron vid sådana formuleringar länge och väl.

"Vilka förväntningar skall jag uppfylla gentemot myndigheter och gentemot föräldrar som väljer våra förskolor för sin speciella särart? Vart står jag i mitt förhållande till barnets uppfostran?" - undrar jag ibland.

Jag lägger stort fokus på min förebildliga hållning, på min självuppfostran och för att försöka nå fram optimalt till varje barns olika personligheter och att sammanfoga dessa i min barngrupp.

Den viktigaste uppgiften jag har som förskollärare är att skapa gemenskap mellan barnen, där alla barns optimala utveckling skall jag ha i fokus.

Kunskapsinhämtningen på förskolan bör ske genom lek - erfarenheten.

Leken ger grunden för barnets lustfyllda skapande som i senare levnadsstadier kan utvecklas till kreativa krafter. Vi vill inte "pressa in" barnen i skolmässiga metoder eller lära de skolmässigt.

Kan leken motsvara läroplanens krav angående kunskapsinlärning? 

Kan den lägga grunden för ett "utforskande förhållnings och arbetssätt"? 

Jag anser det, att det gör! 

Samma dag vi börjar tvivla på förskolebarns lekbehov och dess möjligheter till utveckling och lärande, tappar vi kärnan på vårt arbete!

Den dagliga fria lekstunden ger utrymme för att alla barnen kan utvecklas med i sin:

* Kropps och rörelsekompetens

* Sinnes och varseblivningkompetens

* Real-kompetens

* Språkkompetens

* Fantasi och kreativitetskompetens

* Social kompetens

* Motivations och koncentrationskompetens

* Etisk - moralisk kompetens ( kompetens till värderingar)

* En dynamisk klar och självständig kompetens (uppgifterna är hämtade ur boken: Barndomen - hälsans källa av Michaela Glöckler)

Jag tog på allvar det angivna citatet: "en reflekterande pedagog med vetenskapligt förhållningssätt"  och försökte hitta vetenskaplig stöd för mitt påstående, att leken skulle vara en grundläggande och den viktigaste kunskapsinhämtningen för förskolebarn.

Dels hittade jag stöd i Matti Bergsströms hjärnforskning, dels i kvantfysikens och kvantmekanikens område.

Matti Bergström är en internationellt erkänd professor.

Så skriver han i en debattartikel:

"Barn måste få vara barn. Leva i sin fantasi, skapa världar till vilka vuxna och vuxnas krav inte har tillträde. Barnet - barnhjärnan måste ha rätt att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar."

"Det finns all anledning till att vara kritisk mot en skolpolitik som har som mål att pressa allt yngre barn till ett allt större informationstryck. Den senaste iden, att ålägga även de minsta förskolebarnen kunskapskrav, är ett våldförande på barnhjärnan och dess viktigaste funktioner."

Ur boken: De dansande Wu Li-mästarna (en översikt över den nya fysiken) av Gary Zukav

"En mästare lär ut det väsentliga. När det väsentliga har blivit förstått lär han ut vad som behövs för att vidga förståelsen. Wu Li- mästaren talar inte om gravitation förrän den studerande står förundrad inför ett blomblad och säger: Så konstigt! jag släpper två stenar samtidigt, en lätt och en tung och båda slår i marken samtidigt!" Han talar inte om matematik förrän den studerande säger: Det måste finnas ett sätt att uttrycka det här enklare."

Är leken "en beprövad erfarenhet" eller ett "forskningsfält" för våra förskolebarn?

Om man tittar på barnens lek och iakttar denna ständigt pågående förvandling blir man häpen över deras uppfinningsrikedom och slås med vördnad inför den stora uppgiften att vara uppfostrare just till dessa barn.

De kommer att bli framtidens medborgare med nya initiativkrafter, med nya idéer som kommer att staka ut nya upptäckter om världen och om oss människor.

Lekande barn, leken i sig bär ett framtidssegment och öppnar ett fönster i en kort inblick in i  framtiden.

Om efterhärmningen

I alla våra pedagogiska strävanden på waldorfförskolan räknar vi med barnets efterhärmning och dess utveckling och förfining.

Genom att vara goda förebilder, genom självuppfostran, genom praktiska göromål som vi utför i barnets närmaste omgivning kan vi stimulera detta.

Genom efterhärmningen upplever barnet sin omgivning, förbinder sig med det med sin hängivelse till den älskade vuxna.

Det pågår en skapande tankeprocess i barnets inre, eftersom det härmar det typiskt individuella hos den vuxna förebilden och berikar det med sin personlighet.

Det som återspeglas i barnets efterhärmning sker i ett ständigt pågående samspel mellan pedagogen och barnet.

Att vara människa lär man sig av människor!

Räcker efterhärmningen till kunskaps inhämtning? Vågar vi påstå det i dagens kunskapsfokuserade förskolevärld?

Själva ordet kan orsaka en viss "föråldrad pedagogisk prägel."

Samtidigt finns det en allmän missuppfattning kring efterhärmningens betydelse.

I dess fall kallar man det som:  "imitation" eller "efterapning".

Jag uppmanar läsaren till eftertanke! Gör egna iakttagelser av dagliga göromål som du utför i närheten av ditt barn. Upptäck hur ofta gör barnet efter dig, eller hur ofta önskar det, att få vara med i det du gör? Eventuellt tänka igenom, hur ofta säger du nej till det? 

Du behöver göra en granskning i ditt inre.

Var uppmärksam på det vad som händer om du utför göromålet som en medveten handling eller om du utför det rutinmässigt? Upplever du skillnad i barnets sätt att efterhärma dig?

På waldorfförskolan ingår flera praktiska göromål i vårt dagliga rytm och till vilka barnen erbjöds att vara med. Pedagogens förebildliga hållning inbjuder till, att efterhärma.

Ex. vattna blommor, städa, baka, skära grönsaker, torka av bordet och hyllor, sy och brodera,  ...

Dessa göromål kan vara goda möjligheter till att barnet ska kunna lära sig om och befästa sig med sin närmaste omgivning. 

Dessa kvaliteér:

* att lära känna sin pedagog och

* att befästa sig med och vårda om sin omgivning, som barnet tillbringar stora delar av sin vakna tid med, blir till en grundläggande livserfarenhet!

En bild från vår vardag på förskolan:

När den första vårsolen sträckte sig ovanför oss och jag började torka av dammet från blommorna och vattna de.

Jag var särskilt närvarande i det jag gjorde och rätt så snart samlades några barn runt omkring mig och ville hjälpa till. Någon har genast påpekat:

"Det var länge sedan du har vattnat blommorna! Har du glömt det?" - uttalandet påpekar det förfinade sambandet mellan barnets efterhärmning och uppfostrarens förebildliga hållning. 

Visst har jag vattnat blommorna varje vecka, men inte med samma vördnad som nu!

Det pågår även intressant forskning kring efterhärmningen:

Ex. Har jag sett ett program där barnen fick efterhärma språk, genom tv-rutan och genom att härma en människa, och dessa barn var mindre än ett år!

Forskningen visade på betydelsen av hur mycket bättre kunde barnen härma en människa, än genom tv rutan.

Ur en DN artikel:

Riita Hari, professor och chef för en grupp hjärnforskare vid Tekniska högskolan i finska Esbo, analyserar spegelneuronernas betydelse och beskriver processen på följande sätt:

"Spegelneuronerna spelar en grundläggande roll i hjärnans allra viktigaste och svåraste arbete: att förstå sig på andra människor. Det är en del av den sociala hjärnan." 

Vad kan det vara viktigare att lära sig i förskoleåldern än dessa egenskaper? 

Att kunna förstå sig på människor kan vara en svår uppgift även för oss vuxna, övningen bör påbörjas redan i förskoleåldern!

Om du fortfarande är skeptiskt till att efterhärmningen kan vara en av de viktigaste kvalitéerna för att vi ska kunna utvecklas som människor, så rekommenderar jag att läsa biografier, för att få en uppfattning om hur människor i ett barns närmaste omgivning kan påverka det långt fram i livet.

Hur kan barn få vägledande motiv i sina liv, när de har tillbringat sina första år med en kärleksfull människa?

 Ex. Läs om Astrid Lindgrens, Selma Lagerlövs, Nelson Mandelas barndom osv...

Nu kommer vi till den kritiska punkten: Hur är det med de barnen som inte kan få vara med i upplevelsen av en kärleksfull omgivning?

Forskning pågår även kring det området, hospitaliserade barn klarar sig inte särskilt bra. Vissa barn kan dö inom loppet av några år i avsaknaden av den mänskliga kontakten.

Det finns även biografier kring barn som har vuxit upp i dysfunktionella familjer och har klarat sig förvånansvärt bra, men i deras beskrivningar framkommer också vilka människor var som gav kärlek och vägledning i deras liv och hur dessa förändrade deras liv.

När jag kom i kontakt med waldorfpedagogiken första gången och lyssnade på olika föredrag och förstod så småningom, vilken påverkan kommer jag,  att inpränta i barnen på förskolan, fick jag en svindlande känsla. Kommer jag att klara av det att vara förebild i allt jag gör?

Det är lika svårt för Er föräldrar att känna efter denna storartade uppgift! 

Men hoppet finns närmare än ni tror, i era barns ögon, de leder oss framåt i utvecklandet av  relationen.

Det finns alltid en ny dag, det finns alltid en ny situation, som kan lära oss mer om oss själva i samvaron med barnen! Det finns alltid möjligheter till förändring!

Sinnenas betydelse - inlärningsprocesser på förskolan

Förskolans nya läroplan kommer att påverka dagens förskolebarn i stor omfattning. 

I vilken grad vet vi inte än, eftersom barnens utvecklingsstadier sträcker sig långt över en politiskt mandatperiod.

Den nya läroplanen vill styra barnens och pedagogernas gemensamma upptäcktsfärd nästan uteslutande mot ett enda mål, nämligen mot den kunskapsorienterade.

Jag ifrågasätter inte att förskolebarn är vetgiriga, att vi vuxna har mycket att lära av barnen och sist men inte minst skall vi pedagoger vara lyhörda för barnens nyfikenhet, men lärande processen bör spegla en åldersadekvat utveckling också. 

Om man matar förskolebarn enbart med kunskap samtidigt som man inte hinner tillgodose dess viktigaste behov att vara älskad och sedd, så tvivlar jag på vad en ny läroplan överhuvudtaget kan åstadkomma.

I fler och fler tidningsartiklar och tv inslag fick vi ta del av på senare tid om förskolans verkliga tillstånd: - ex. stora barngrupper, upp till 23 barn på tre pedagoger, och jag började undra över det hur elementär barnpsykiatri kan tillämpas i dessa grupper? 

Förskolebarn är inte förmögna att relatera till för många personer, och vill först och främst bli sedda och berörda på olika sätt.

I waldorfpedagogiken eftersträvar man som pedagog att ge barnen rika sinneserfarenheter enligt hänvisningar av Rudolf Steiners sinneslära. 

Själva påståendet skapar förvirring, eftersom vi utgår oftast ifrån den gamla föreställningen, att människan har fem sinnen. 

Vilka är dessa 12 sinnen och hur de kan medvetet integreras i vårt dagliga arbete på förskolan och hur dessa kan ge nödvändiga kunskaper till barnet, försöker jag belysa nu...

Det är viktigt att beakta att alla våra sinnen väver in i varandra och samverkar!

Vilje-sinnen:                        Känslo-sinnen:                   Tanke-sinnen:

beröringssinnet                      värmesinnet                      Jag-sinnet

livssinnet                                 smaksinnet             tanke-begreppssinnet

egen-rörelsesinnet                 synsinnet                       språksinnet

jämnvikt                                 luktsinnet                      hörselsinnet

På waldorfförskolan skapar vi goda förutsättningar för naturliga sinnesupplevelser och dessa lägger sig som god grund för barns utveckling och lärande.

Beröringssinnet: genom leken kommer barnet i kontakt med behaglig naturmaterial, som stimulerar detta sinne, eftersom lekmaterialet ger en upplevelse av värme, behaglig känsla, ingen kyla som ex vid beröringen av plast. 

Träleksaker, snäckor, kastanjer, lera, sand, kottar ger möjligheter till att uppleva naturens rikedom. 

Den vuxnas förebildliga hållning, genom den nära kontakten med pedagogen, genom värmen (kärleken till barnen), kan det uppfatta: Jag är älskad!

Livssinnet: Genom livssinnet blir man medveten om sig själv.

Detta kan stimuleras bland annat genom leken, rytmen, ex. inta en god måltid i lugn miljö, där även smak och luktsinnet stimuleras. I sagoberättandet, dockspelet, i sagodramatiseringen stimuleras även barnets tanke och begreppssinne. 

Särskilt viktig är atmosfären som finns kring barnet, som skapas av förskolläraren under dagens lopp. Eftersom samma pedagog tar hand om barnet kan han eller hon anpassa sig till barnens förändrade sinnestillstånd.

Egen-rörelsesinnet: stimuleras genom rörelse, rörliga lekar som kräver medvetna rörelser. Dessa pågår både inom och utomhus. 

Olika rytmiska sånger och rörelselekar, upplevelser i naturen, hoppande, gungande, springande, bergsklättring... 

I upplevelsen av rörelsen befattar sig barnet även med alla känslosinnen (syn-koordination, lukt, värme, smak) och dessa leder det fram till erövringen av språket. 

Genom rörelselekar, rim och ramsor befäster sig barnet med språket kroppsligen. Genom eurytmin (rörelsekonst) förstärks denna upplevelse ytterligare.

Balans-jämnvikt-sinne: I leken ges rika möjligheter till att uppleva balans, då barnen bygger med klossar, kapplarstavar, bord och stolar. 

Vid ute leken balanserar barnen ofta, de klättrar på träd och i dessa upplevelser är känslosinnen deltagande: ex. "Vågar jag klättra högre, var kan jag känna balans?"

Det behövs en känsla i kroppen som väger in syn erfarenheten och ger även en direkt koppling till hörselsinnet som uppfattar balans.

Balans behövs även i grundläggande fysiologiska upplevelser som att känna sin mätt och hungrig, känna sömn och vakenhet. Alla dessa upplevelser lär sig barnet genom erfarenheter och med stöd av oss vuxna.

Dessa exempel är bara en liten askplock ur barnens rika sinnesupplevelser som kan försiggå på waldorfförskolan och som lägger sig som god grund i dess utveckling och lärande om världen!

Ett leende, kärlek till barnet, vackra ord värmer oss själsligen och skänker oss inre glädje.

Färger, former, ordning, kaos och ro ger oss möjligheter till att orientera oss i tid och rum.

En dag på waldorfförskolan...

Jag har förmånen att arbeta på den finaste arbetsplatsen man kan tänka sig i en stor villa vid sjön Magelugnen.

Utsikten är så vacker att jag brukar inte gå in i huset, förrän jag har betraktat vattnets speglingar och naturen. På det sättet förbereder jag mig för dagen i mitt inre.

Dessa värdefulla minuter hjälper mig att samla mig, släppa vardagsbekymmer, se fram emot det okända och först och främst möta barnen och föräldrar med nytt glädje.

7.30 anländer de första barnen. Jag brukar förbereda mig för det som händer för dagen, ex: målning, bivax modellering, bak, tovning, dockspel...

Under tiden sätter barnen igång med sin lek. Ibland sitter de och småpratar en stund, om småbarnen kommer först, springer de oftast några varv och letar efter gårdagens leksaker och sysselsätter sig med sin lek direkt. 

De större brukar diskutera och planera en lång stund innan de kan enas om en lek som passar alla. 

7.30 - 8.30 anländer de flesta av barnen med sina föräldrar, jag hinner växla några ord med dem. 

Jag förvånas så ofta över det, hur mycket dessa meningar betyder både för barnet och för oss vuxna.

Det kan hända saker på vägen till lekskolan och för mig är dessa korta samtal kan ge vägledande motiv i mötet med barnen.

Vid känsliga samtal som behöver tas hand om direkt, kan vi hitta en annan form som passar för stunden.

Jag upplever att vuxenvärldens gemensamma "kraftansträngning" kan barnen tydligt uppfatta.

Hälsningen i dörröppningen ger en "tröskelupplevelse".
De flesta barnen brukar vinka till sina föräldrar även i fönstret. Det märks så tydligt att en övergång sker i flera steg.

När jag betraktar barnen på morgonen tänker jag ibland hur mycket glädje våra förskolebarn kan sprida runt omkring sig!

När jag ser deras glittrande ögon, försvinner mina vardagliga bekymmer direkt.

7.30 - 9.30 Fri lek. De barnen som har kommit tidigt på morgonen och de som kommer senare skapar nya lekmiljöer. Nästan varje dag bygger barnen en kolja med skynken och med hjälp av en ställning. Allt kan förvandlas i rummet, alla möbler och leksaker vi har, får barnen ta tillvara i sin lek. 

Vi har några grundläggande regler: -  Man får inte störa varandras lek. Man får tala med varandra med en vanlig samtalston. Turas om leksaker vid behov. 

Lekstundens intensitet varierar från dag till dag. 

Vissa dagar sprider sig lekglädjen till varandra i en så stor omfattning, att nästan alla leker med varandra. Ibland känns det som om tiden står till! 

Man måste tänka på det att dessa stunder uppstår oftast vid lekstundens slut. Lekens förspel kan ta nästan en timme ibland, speciellt om andra barn droppar in och kommer med nya idéer.

9.30 - 9. 45: Plocka undan stund.  Jag vet att hemma kan detta ta mycket längre tid, men på förskolan går alla praktiska saker (oftast) mycket smidigare. 

Jag har 10 barn i min barngrupp och 6 barn som är 6-7 år gamla. De stora har gått hos mig oftast från småbarnsåldern och vet precis vad som gäller. Att plocka undan kan vara lika roligt som själva leken!

Barnen sorterar kastanjer, pinnar, skynken behöver vikas, band behöver rullas, dockkläder sättas på...

9.45 - 10.00: Fruktstund. Vi brukar sitta i en ring och skicka hälsningar till de barnen som inte är på lekskolan. Vi hinner småprata och räkna på olika språk. För tillfället har vi 4 olika språk att tillgå.
Efter fruktstunden brukar lilla musen komma och hälsa på och man kan dela med sig av sin äppelbit ibland.

10.00- 10.20: Samling. Rörelselekar, sånger och verser som har anknytning till årstiden brukar vi ta.

Det uppstår mycket dans och lekglädje i stunden.

10.20 - 10.40 - 11.00: Beroende på väderleken kan det variera hur mycket tid behövs för påklädningen.

Jag hjälper barnen med det de inte klarar av och låter de anstränga sig med att sätta på kläderna själva i så hög grad det bara går. Det kan ta tid!

Uttalanden som, att skynda oss... brukar jag medvetet undvika, eftersom barnen hör det så ofta. 

Hos mig får påklädningen ta tid! I värsta fall hinner man inte vara ute så länge.

10.20 - 11.30-45: Utelek. Vi har en fin skogsparti med berg som bjuder på övandet av grovmotoriken. En stor sandlåda och många träd och buskar att gömma sig bakom. 

Stora stubbar kan förvandlas till bil, rymdraket och båt...
De stora barnen har möjlighet att klättra på träden, på den stora stenen, och på berget...

11.45-12.00: Kommer vi in och förbereder oss för lunch. Avklädning, toabesök osv...

De som är klara tar fram sina fårskinn och lägger ut den på var sin plats och vi samlas sedan igen.

Innan maten hinner vi leka beröringslekar.

12.00-12. 45: Mat. Vi njuter av maten en lång stund, se maten på waldorfförskolan...

12.45 -  13.00: Förberedelse för vila och sagostund. Sagan berättar jag 4 dagar i rad och på den sista dagen i veckan gör jag dockspel av samma saga.

13.00 - 13.20-30: Vila  Stora och småbarn vilar på sina fårskinn. Även de allra största barnen klarar ev  20 minuter vila. De hinner bearbeta intryck, slappnar av en stund.

13.30 - 14.00 Ritstund, de små sover under tiden.

14.00 Samlas vi och tackar för dagen, sedan äter vi mellanmål.

14.00-14.15: Mellanmål

14.15-14.30: Påklädning

14.30 - 15.00 Ute lek.

15.00 - Några av barnen hämtas och några lämnar jag över till en eftermiddagsfröken. 

Min arbetsdag i barngruppen är slut.

Vissa dagar är så intensiva, att jag glömmer bort tiden.

Reflektioner, anteckningar, telefonsamtal, tillverkning av födelsedagspresenter, förberedelse till föräldrasamtal, föräldramöte, pedagogiskt planering, kollegium är andra ingredienser som kan fylla ut min arbetstid under veckans lopp.

Maten på waldorfförskolan

Maten som serveras på waldorfförskolan är lakto-vegetariskt biodynamiskt eller krav märkt och

förbereds med omsorg och med särskild fokus på näringsinnehåll. 

På vår förskola varierar maten efter årstid och vi har veckomatsedel. Vi försöker tillhandahålla grönsaker och frukt som är i möjligaste mån närodlade.

Grönsaks utbudet höst och vintertid består mestadels av svenska rotfrukter: morötter, palsternacka, kålrot, selleri, lök och till alla maträtter används mycket kryddor, för att framhäva smaken.

Kryddförslag: basilika, timjan, kyndel, oregano, rosmarin.

Till flera maträtter serveras även stekt sesamfrö eller solrosfrö, dessa kan man förvara i en glasburk och ta fram det vid behov.

                                             Matsedel:

Så kan det se ut:

Hösten :

Måndag: Ris med zucchini biffar med vit sås och sallad med syrade morötter

Vinter: Ris och rotsaker i sås med vitkålssallad och syrade vitkål

Hösten:

Tisdag:  Pasta med färsk mangold sås, stekt sesamfrö och sallad med syrade morötter.

Vinter: Pasta med spenat sås (fryst spenat), stekt sesamfrö med vitkålssallad och syrade vitkål.

Hösten:

Onsdag: Hirs-biffar eller hirs gratäng med rödbetssallad och vit sås.

Vinter: Hirs pizza med vitkålssallad och syrade vitkål.

Torsdag: Soppa varierande efter årstiden oftast med rotfrukter och potatis och med mycket kryddor.

Det är barnen som hjälper till att skära grönsaker och bakar ut brödet.

Fredag: 

Hösten: 

Kan variera mycket: oftast pizza med tomatsås och vitkålssallad med syrade morötter och oliver.

Vinter:

Havrebiffar med rotmos och lingonsylt.

På våren och på sommaren köper vi in i möjligaste mån färska grönsaker. 

Syrade grönsaker ingår i alla sallader eftersom dessa underlättar matsmältningen och skapar en god tarmflora. Det räcker med en matsked per dag.

På förmiddagen har vi fruktstund och på eftermiddagen får barnen varierande mellanmål.

Innan vi börjar äta:

*tänder vi ett ljus

*säger vi en bordsvers 

*efter maten tackar vi för den som har hjälp till med maten eller gjort den.

Bordsversen:

Tack snälla Jord för gräset och för säden

För blommorna och träden

För allt som gror och spirar glatt mot ljuset ur din mörka natt

Tack snälla Jord

Välsignad vare maten.

Vi eftersträvar att barnen är delaktiga i matlagningsprocessen, de stora barnen kan få enkla uppgifter i köket. På vissa waldorfförskolor är köket och lekrummet är i direkt anslutning till varandra, så är det inte hos oss.

De största barnen på förskolan hjälper till även att servera maten, torkar av bordet och sopar golvet.

Grunden till goda matvanor behöver läggas i en så tidig ålder som möjligt. Om barnet är delaktigt i matlagningen kommer det att få större intresse även för det, att äta den eftersom man har lagat den tillsammans.

På hemmaplan är det bra om hela familjen samlas vid måltider och att man har en lugn samtalsstund kring matbordet.

Barn som leker eller springer omkring medan de äter kan få problem med matsmältningen. 

Färger och former och goda smakupplevelser skapar även en god grund för barns matintresse och stimulerar även olika sinnen såsom: syn, smak, lukt.

Man kan bli förvirrad som förälder, när man får höra så många olika mat råd och hänvisas till så olika forskning kring mat och hälsa. 

På vår förskola har vi haft många barn med olika sorters allergier och maträtterna som vi serverar har haft en mycket positiv inverkan på deras hälsa. Många av föräldrarna har noterat att deras barn har varit sjuka i mindre utsträckning än tidigare.

De angivna maträtterna är våra beprövade erfarenheter på förskolan och nästan alla våra barn äter med god aptit. I småbarnsgrupperna är matstunden dagens höjdpunkt, vissa dagar sitter de vid matbordet nästan i en timme och njuter av den.

Även barn som äter mycket kött på hemmaplan kan uppskatta våra maträtter, eftersom smaken och färgerna tilltalar de. Havrebiffar med rotmos och lingonsylt brukar vara deras favoritmat.

Bilder kommer senare...

Att vara förebild

"Människa lär känna dig själv" -Dessa ord var inmejslade över ingången till Oraklet i Delhi för över 3000 år sedan. Om inte människan lär känna sig själv så kan hon inte förstå den sanna innebörden av det oraklet förmedlar. Det är meningen med människans liv på jorden att vi skall lära oss förstå denna uppmanings sanna innebörd" /Alexander J. Markus/

Min övertygelse är att i arbetet med förskolebarn är det oerhört viktigt att ha en så objektiv bild om sig själv som möjligt, att man granskar sig själv kontinuerligt.

Strävandet efter att uppnå inre harmoni genom arbetet med sig själv kan barn tydligt uppfatta. 

Genom strävan kan vi komma i kontakt med vårt inre också. Om vi lyckas med det bra, kan barnen visa starkt förtroende för oss. Speciellt hos småbarn kan man uppleva en så tydlig tillgivenhet som visar sig i sättet de härmar oss.

I dessa stunder kan man få en känsla som förälder, att det är barnen som "bär oss". 

För hur glädjefullt är det inte att se sitt barn upprepa samma kärleksfulla handling som du har gjort för en stund sedan och se återspeglingen i barnets gester då det utför samma sak mot en annan person?

I föräldraskapet i dess mångfasetterade form kan vi uppleva så ofta sådana värdefulla stunder.

Om man lyckas med det, att vara en god förebild och att medvetet försöka slipa sin röst, rörelser, gester eller egenskaper som man själv tycker har betydelse i livet, då känner man förnöjsamheten nästan omedelbart.

Att vara förebild innebär: 

Att man visar en bild av sig själv och av världen. I bilden inpräntar man även sina egna upplevelser och erfarenheter.

Frågan är: HUR ska bilden förmedlas?

Den viktigaste ingrediensen tyckte jag som förälder var, att vara ärlig mot mig själv och mitt barn. 

Att jag vågade stanna upp och medge vad jag har gjort för fel, eller vad var det som var positiv?

Om man är ärlig mot sig själv, erkänner man också ganska lätt, felet man har gjort. 

Man kan föra en inre dialog: "Jag orkade inte, jag var så trött, jag var på dåligt humör..."- har man tänkt igenom det, så kan man räkna med det, att man får en ny chans ganska snabbt! 

Barnen är alltid beredda att förlåta för våra fel!

I dessa stunder får vi helt enkelt förlita oss på våra erfarenheter och kunskapen som vi har erfarit i livet även om barnen förväntar av oss att vi kan allt! Det är kanske det som skrämmer oss?

Det kan även vara en viktig insikt, när man medger att: "Barn kan bättre än vi vuxna!"

De kan fullständigt glömma bort sig just i det de gör och bära med sig mening och glädje i vårt liv som vi vuxna måste sträva efter dagligen!

Varifrån får våra barn förtroendet för oss? - undrade jag ibland när jag upplevde mig själv som dålig mor. Ganska så snart fick jag svar på min fråga inom mig själv:

"Du måste ge en bild av dig själv sådan du önskar vara, du måste ge hopp där modet sviktar och du måste ge kärlek även då det känns såååå.. svårt."

Jag tycker att det är en grundläggande erfarenhet som småbarn i förskoleåldern ska erfara av sina föräldrar dagligen.

Uppgiften känns vara något övermäktigt, att kunna leva upp till, att kunna vara en förälder, pedagog som varje dag har en uppgift att ge barn i dess omgivning, någonting som de kan bära med sig vidare i livet och sedan förmedla det till sina egna barn.

Se även texten föräldrafrågor som ger konkreta exempel på livssituationer med småbarn, att vara förebild...

  

Årstidbordets betydelse på waldorfförskolan

Årstidsbordets betydelse på waldorfförskolan

Årstidsbordet har en central plats i rummet och det återger en bild av naturen och även ett samklang mellan växter, mineraler, djur och människa.

 Barnen brukar ofta titta på det på morgonen, när de kommer eller när de har "lekt av sig" och när de upptäcker att någon förändring har skett. Ibland samlas flera barn runt det och ibland gömmer de sig under det.

Figurerna, växterna kan ha samband med sagor som jag berättar om och jag försöker återskapa färgstämningen som lever i naturen med olika sidentyger.

Dessa färgstämningar skapar oftast ett hölje kring bilden som ger fina sinnesförnimmelser för barnen.

Vi följer inte bara årstidens färger utan bilden kan successivt förvandlas i samband med utformandet av olika högtider.

Tex. Innan Mikaeli festen brukar jag bygga slottet med prinsessan och senare lägger sig draken framför slottet. Några dagar senare visar sig Riddare Göran på sin häst.

Under adventtiden läggar jag fram enbart stenar, kristaller, kvistar. Jag bygger upp landskapet med en stenväg.

Sedan kommer fåren och lammen med herdarna.

Till slut Maria och Josef med åsnan.

Vid påsk har vår höna (hönan är tovad) en central roll, ju närmare vi kommer till påsk börjar hönan värpa ägg. Varje dag rusar barnen dit för att räkna äggen, och se om äggen börjar spricka?

När jag märker att barnen tittar på årstidsbordet tänker jag ibland på de barn, som inte kan uppleva något hörn i sitt tillvaro, som inte är under pågående förändring. 

Barn som sällan kan vila sina ögon på någonting som är bestående vacker. Jag anser det så viktigt att kunna se det bestående, betrakta det med ögat och bära med sig i minnet.

Då jag fick min första barngrupp på waldorfförskolan gjorde jag alltid årstidsbordet, när barnen inte såg det, för att överraska de. Allt eftersom insåg jag att det är roligare för barnen att vara deltagande i utformandet av bilden, och numera ställer jag allt i sin ordning i barnens närvaro.

Jag blir så glad då jag ser deras ögon glimma, om de får hjälpa till att hålla i kristallen, se de hur nyfikna de väntar på vilken sidentyg jag kommer att stryka, hur allting förändras. 

Dessa stunder och själva bilden ger en direkt motverkan till dagens stressade miljöer.

Ni föräldrar kan också hitta en plats i ert hem, där barnen kan samla sina glittrande stenar, blommor som de har plockat i skogen eller en favorit docka som hör till en saga. 

Bildmaterialet kommer sedan....